tisdag 28 oktober 2008

Urdrag från Marcus Birros krönika. Expressen, Sport 23/10;

Nästan alla drömmer om att vara bäst. En del drömmer hårdare än andra. Det är samma oerhört primitiva instinkt som får oss att skaffa större bilar, finare klockor, ballare tatueringar. Vi vill vara bäst. Alltså jämför vi oss. Vi förlorar alltid. Varje gång vi jämför oss med någon så förlorar vi. Det kommer alltd finnas någon som är bättre, snyggare, roligare, bättre. Jag minns dagen efter det att Kurt Cobain tagit livet av sig. Jag minns när brottaren Mikael Ljungberg gick bort. Jag slogs av samma tanke, ”Här har vi en människa som nått sina drömmars mål och när de väl är framme upptäcker de att de är vilse.”


I brevet står det förlåt Pappa. Robin var tvungen att be sin Pappa om förlåtelse för att han aldrig någonsin räckt till eller dugit. Ingenting han gjort har varit bra nog. Han sa förlåt för att han aldrig blev bra nog i sin Pappas ögon. Robin har hela sitt liv haft orimligt höga krav att leva upp till. Han har försökt och sökt för att bli älskad av sin Pappa. Det har varit så viktigt för honom. Det Robin aldrig förstod var att han redan var perfekt. Att det inte var honom det var fel på.

Min första tanke när jag lagt på med mamma på måndagen var att det borde ha varit Robins pappa som låg framför tåget. Om han bara hade kunnat dra åt helvete och aldrig förstört Robins liv så hade Robin fortfarande levt. Robin har alltid undrat vad han gjort för fel, varför han inte var bra nog till sin Pappa. Han har sökt efter något som aldrig fanns, en fantasipappa som verkade bra i tanken. Robins Pappa har aldrig brytt sig.

Men när Robin var 18 år så började han köpa honom. Robin fick en bil, sitt körkort, resor och en dator. Tufft för en 18 åring att helt plötsligt fått en ”Pappa” som ger en massa balla saker. Robins pappa har aldrig känt honom, han kände honom inte. Och ändå kan han med att komma nu och tro att han kände Robin...pinsamt!

Men om det finns något mänskligt i Robins pappa så vet han att allt detta enbart är hans fel. Därför önskar jag att han lever att långt liv. Och att han plågas varje dag av att hans enda son är död och att han bär hela skulden.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Malin,så fint o klokt du skrivit..om din bror,o jag visste inte att Robin hadde så lite kontakt med sin pappa,när ni bodde här på Björkö,så utgick jag från att han fanns i erat liv,därav skrev jag i mitt inlägg att han skulle vaka över er..men satte pappa framför Anders.det va nog lite fel av mej,o det e jag lessen för..o det är så himmla sorgset att han valde att inte leva mera..att han bar på så mycke prestantion ångers måste bara va så jobbigt o ett inre kaos..att man väljer döden frmför livet..känner med er en massa..o du skriver så klokt o fint Malin.du unika söta undrebara människa..va nu rädd om dej o dina nära o kära Kram Anne,Andreas o Dennis o Elins mamma

Anonym sa...

Människor, ja speciellt föräldrar gör så mycket tokigt - ställer för höga krav, dövar dåligt samvete med presenter.

Förlåt dem och älska dem ändå.