Hur kunde det bli så här?

Hur kan det vara så att din dödsannons finns i tidningen? Det är ju helt sjukt.

Varje morgon tar jag på mig rustningen, det är tungt och svårt att andas.

Måndagen den 29 september någongång runt 23 så ringde det. Vi hade precis somnat och jag sa till Freddan – om det ringer mitt i natten så måste det ha hänt något.
När Freddan svarade hann jag tänka att någon av hundarna dött, eller att det hänt Sara något.
Mamma sa att Robin har tagit självmord. Va? Jag upprepade det hon sa till Freddan och frågade hur hon kunde veta det. Polisen var där. Var? Vadå? Nu? Jag tror att jag någonstans uppfattade att Robin hade tagit sitt liv. Men jag fattade inte att han inte levde längre. Det fattar jag inte nu heller.

På väg ut i bilen till Mamma så skickade jag ett sms till Robin. Det kom fram och leveransrapporten ligger fortfarande oöpnnad i min mobil. Så varje gång jag öppnar telefonen så står det att jag fått ett sms av Robin. Jag vill inte ta bort det.

Första veckan var ett blurr.. tills på lördagen när Cicci kom hem och ryckte i mig. Då klädde jag på mig. Skönt.
Sen dess har inget hänt. Dagarna är likadana och det går väldigt långsamt... men samtidigt är det redan tre veckor sedan han försvann.

I Veckan kom brevet. Utbildande poliser behöver två veckor på sig för att kopiera en dålig kopia som knappt går att läsa, lägga det i ett kuvert, klista på ett frimärke och lägga det på lådan.
Men brevet kändes viktigare dom första dagarna. Nu spelar det ingen roll.

Imorgon är Din Minnestund Robin! Du kommer tycka om det. Det kommer bli jättefint. Men det känns konstigt att sitta här och veta att imorgon kommer vara det värsta dagen i mitt liv.

Hur kan man bara dö? Så plötsligt?