Till minne av dig ROBIN

Det bor en ängel i mitt hus

han kommer var gång

jag tänder ett ljus.

Den ängeln är du,

min vackra lillebror.

Min sorg och saknad efter

dig är så oändligt stor.

Jag ber och ber kom

tillbaka till mig.

Men du ängel viskar

det kan jag ej.

Du vet storasyster, jag

finns i ett land där

jag fått ro och frid.

Jag viskar tyst tillbaka,

lillebror älskar dig

för all tid.

*bilden har jag fått av Robins vän E*

Har du kvar din röda cykel? Som jag lånade en enda gång.

Har du kvar din cykel nyckel? Har du kvar din gamla sång?
Har du kvar din röda cykel? Och din gamla röda cykelpump?

Är det sant att tiden går men åt ett annat håll?

Är det sant att tiden går men spelar det nån roll?

Har du kvar din röda cykel?
Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?

Ja, den senaste månaden har död och liv varit nära, nära. Robin finns med i varje tanke och mycket starkare nu. Jag blir ofokuserad och okoncentrerad. Rastlös och stressig.

Det är så mycket tankar... ett stort moln. Därför har jag inte skrivit på ett tag... jag vet inte var jag ska börja... det är så mycket.

Jag ser kärleken mellan V&L men kan inte bara glädjas som jag vill.... för jag saknar Robin så mycket. Jag ser liksom käreken mellan mig och Robin i mina tjejer. Goa underbara tjejer.

Jag vet också nu att barn är barn. Kan man sluta älska någon? Eller har man isåfall inte älskat från början?



Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?

*lillasysters bild*

Vilken resa det senaste halvåret varit...
Jag hatar den där kvällen när mamma ringde. Jag mår illa när jag tänker på hur det var. Det var som att jag hamnade i bomull. Jag upprepade bara rakt ut vad hon sa. Men jag hörde ingenting och fattade inte. Jag fick bomull i hela kroppen och huvudet. Det sitter fortfarande kvar...

Första veckan gjorde jag ingenting. Jag bara satt i köket.....eller låg på soffan. Glömde bort allting. På lördagen kom underbara Cicci hem till mig och då duschade jag och bytte kläder. Allting stannade... jag glömde bort när jag åt sist, jag klädde inte på mig. Cicci frågade om jag åt ordentligt.. ja sa jag. Men kom på sen att sist jag åt var dagen innan... på förmiddagen, lite fiskgratäng. Det var som att jag inte kände någonting. Jag blev helt bedövad.

Jag fick börja gå hos min Lillvor en gång i veckan och har gjort under hela graviditeteten för att jag skulle fatta samtidigt att en bebbe var på väg... nu är det bara 5dgr kvar. Både Lillvor och Vides barnläkare gav mig en remiss till min prattant. Så jag fick börja på en gång. Sen har jag gått hos henne ca. 2ggr i månaden och det är så himla bra. Dom har verkigen tagit hand om mig på familjecentret här... dom är helt otroliga.

Första månaden jobbade jag på som vanligt. Fattade ingenting men orkade inget Sen behövde jag förändring och började jobba jättemycket. Det blev en krasch. Jag blev sjukskriven i mitten på November och hela December sov jag... Jag ställde klockan för att hämta Vide på dagis... sen försökte jag hålla mig vaken tills Fredrik kom hem från jobbet.

Jul firade vi Jag, Fredrik och Vide. Lugnt och skönt. Och på julafton kände jag att Robin var med mig. När jag skulle natta Vide sa hon att Robin var där. Innan det var det som att jag hade fått en blackout. Jag kom inte ihåg någonting. Sen började jag minnas honom igen. Lite i taget. Nu är han med mig.

Jag var så arg i början. Besviken och lurad av livet. Det har varit en otrolig stor omännsklig påfrestning att han inte kunde få bli begraven från början. Men efter allt så gick det rätt snabbt ändå.... 6månader från det att han dog till urnedsättningen.

Jag hade ställt in mig på att vänta minst ett år. Nu efter urnnedsättningen känns det så himla skönt. Det är en sådan lättnad att det äntligen är klart.

När urnnedsättningen var klar kom nästa chock... det kommer en bebis när som helst. Jag har inte hunnit fatta det är, för jag har inte haft tid. Allt har handlat om Robin. Nu kommer bebben vilken dag som helst.

Under hela den här tiden så har Fredrik funnits. Hur hade jag klarat mig igenom detta utan honom? Han har hållt mig över ytan. Han låter det ta tid, han förstår, han stöttar och finns.

Jag har fått perspektiv på livet. Jag prioriterar annat och jag förstår vad som är viktigt. Jag tar det lugnare och jag bryr mig mindre om oviktiga saker.

Sen Robin dog har hela livet vänts upp och ner och det har hänt så mycket. Jag kan inte fatta att redan har gått ett halvår... och samtidigt känns det som om han har varit borta så länge.
Vide har blivit stor. Vi har flyttat. Jag fyllde år... Julen kom. Robins födelsedag är förbi och nu är det påsk. Jag har varit utan honom så länge.

Ibland känns det ganska bra när jag tänker att han är med mig hela tiden. Men sen kommer jag på att jag skiter i det. Jag vill ha dig tillbaka Robin!

Innan jag förlorade Robin visste jag inte vad sorg var. Nu har jag lärt mig det. Han finns inte i mitt liv. Det är för jävligt och orättvist.

*lilla Robin :)*

Har du några fina kort på Robin eller Dig & Robin som du vill dela med dig av?

Jag blir jätteglad om du har lust att maila bilder till mig! Om det är ok så lägger jag upp dom här på bloggen men om du inte vill det så har jag dom för mig själv!

Kramar Malin

malou84@hotmail.com

Hej igen, nu är det lillasyster som kommit tillbaka.
Har inte blivit att jag har skrivit något den senaste tiden..

Nu har jag inte varit i skolan på 2 dagar heller. Jag orkar inte, tänker på dig Robin hela tiden. Det känns så konstigt att du inte finns mer. Jag saknar dig så himla mycket. Jag saknar ditt skratt, ditt sinne för humor, saknar allt vi gjorde tillsammans, och jag saknar dina kramar. Dina kramar var dom bästa. Varje gång du hade varit någon stans, med kompisar eller så, så väntade jag alltid på att du skulle komma hem. Räknade timmarna innan du skulle komma, sen när du väl kom och öppnade ytte dörren så sprang jag alltid till dig och kramade dig. Du hade alltid ditt stora vita leende på läpparna när jag kom och kramade dig. Och du fick alltid böja dig ner för att du va så lång och jag så kort, och jag fick alltid stå på tå. Och när man la armen på din rygg så kände man din kalla skinnjacka. Men dina kramar var alltid varma, även om vi var ute i snön eller i spö regnet. Saknar dom, saknar dig Robin.













Det var så här dom flästa såg Robin när dom tänkte på honom. Den glada, spralliga, tokiga Robin. Tänkt att någon kan vara så glad på utsidan, och ha det så svårt på insidan, må så dålig så att han väljer att inte leva mer.

Robin, du är älskad. Vi älskade dig när du var glad, vi älskade dig när du mådde dåligt, vi älskar dig nu, vi har alltid älskat dig, och det kommer vi alltid att göra.

Lillasyster älskar och saknar dig så himla mycket Robin!

Här dog Robin.

Det här är platsen där Robin dog. Längre fram på spåret tilll höger, runt krönet där framme. Tåget kom "hitåt". Måndagen den 29/9 lämnade det Aspens station 14.26 och skulle ankomma Jonsereds station 14.29.

Vi var där och tittade i Fredags. Jag trodde att det skulle vara svårt att ta sig dit. Att han skulle ha liksom klättrat dit. Men det var bara att gå dit. Öppna en grind och gå dit.

Saras bilder från Robins Minnestund.

Robins Minnesbok. Kusin Lina har ritat den jättefina bilden av Robin.

Mamma tände 11 ljus för att 11 änglar, släktingar, ska ta hand om Robin i himlen.



Vi gjorde ett hjärta där man kunde tända ljus eller lägga dit en blomma.



Saras ros.


Ett ljus för alla som kom och mindes Robin. Vänner, släktingar och familj.

Robin, du är älskad!

Vilken godbit!

Det är så konstigt att världen rullar vidare. Alla går på och fortsätter precis som vanligt. Som att allt är som vanligt. Det är som att tiden stannat av. Hela tiden så tänker jag på att Robin inte lever längre. Det är svårt att tänka på något vi gjort tillsammans.. för jag kommer bara tillbaka hela tiden till att han inte finns kvar. Jag var i kyrkan i lördags kväll och tände ett ljus för Robin.

När vi var små och var i Gamla Byn en sommardag, då åkte vi skateboard ner för gräsbacken. Hur kan den lilla killens liv sluta så tragiskt? Att han inte ville leva mer? Det är så fruktansvärt svårt att förstå hur det kunde bli ett sådant här slut. Det går liksom inte över. Han skull lika gärna kunna komma hem på lovet känns det som. Jag drömde att han skulle åka buss till Örebro och att mamma skulle hämta honom där. Det var regn... och när han kom hem så skällde jag på honom för att han är så dum som inte ville finnas mer.

Jag tror inte att han förstod att detta gällde för hela livet. Jag tror att han bara tänkte just nu att han inte ville leva mer. Men han förstod nog inte att han aldrig mer skulle vara med oss. Det kan inte jag förstå.

Jag blir så trött och slut i kroppen på att tänka på all skit.

Jag har trott att man ska leva sitt liv tills man blir gammal och sedan dö när man har haft ett bra liv. Inte att man kan dö mitt i livet.

Tänk vad många som dör i världen varje dag. Och livet fortsätter bara som vanligt... det är så konstigt. Jag orkar inte grina mer. Och jag orkar inte veta att Robin inte finns mer. Jag är så trött på att grina. Jag har haft huvudvärk dygnet runt sen den 29 och jag orkar inte det mer nu.

Det är många som har hört av sig. Människor som jag inte hört av på flera år. Det känns bra att veta att det är så många som tänker på Dig Robin.

Allt för dig bror!

Igår åkte jag, mamma, Matilda och Sofie till Borlänge för att jag skulle Tatuera mig. Och så här blev resultatet, är mycket nöjd faktiskt. Nu kommer jag ha ditt namn på mitt skulderblad för alltid Robin. Jag kommer aldrig ångra det. Jag vet att du också åkte med oss dit (: Kände det på mig. Det kändes som du satt bredvid mig hela tiden när han gjorde den. Jag vet att du hade varit världens stoltaste storebror, att lillasyster tatuerade sig :) Precis som du har gjort. Och det var värt all smärta. Jag tänkte, har du klarat det 3 gånger så måste väll ändå jag också klara av det.. Men det var inte så farligt som jag trodde.. Kanske för att jag satt och tänkte på dig hela tiden som han gjorde den. Glömde nästan av smärtan.. Jag är så glad att jag har gjort den. Nu kommer den sitta där hela mitt liv (: Om jag är någonstans och tänker på dig, så kan jag titta på den om jag inte har något kort med mig på dig.. Nu när jag går förbi spegeln ler jag varje gång jag ser den. Jag ser dig i den. Jag saknar dig bror.. Allt för dig, det var värt all smärta. Jag älskar dig mer än du någonsin trott. Kram lillasyster<3

Minnestunden.

Minnesstunden började kl. 13 men 12.30 så började vi spela musik.
Mathilda hade hjälpt oss att välja ut låtar så att det verkligen skulle bli musik som Robin gillade. Vi spelade;

Ozzy - Mr Crowly
Black Label Society -Dirt on the grave
Black Sabbath - Changes
Ozzy - Old LA tonight
Red hot chili peppers - Dosed
Ozzy- See you on the other side

Sedan var det klockringning och Imagene spelades på orgeln.
Jenny sjöng Tears in Heaven
Prällen läste en dikt som Sara skrivit till Robin och efter den spelades Dont cry med Guns n´roses.

Vi hade tänt ett hjärta framme på golvet av massa värmeljus och alla fick gå fram och tända varsitt ljus och ställa i hjärtat. Dom som ville la blommor runt och det blev verkligen jättefint.
Under tiden spelades 3 låtar.
Pink Floyd - Wish U were here
Ozzy - Goodbye to romance
Black Sabbath - Seventh Star

Ca. en vecka innan Robin dog så sa han till en av sina kompisar att på hans begravning så ville han att Ghost Prototype II med Scar Simmetry skulle spelas. Så den spelades och det var så himla bra. Jag tror att alla i kyrkan log då, det var härligt att Robins musik spelades i kyrkan.
Kenneth Sail som spelar bas i Scar var där och spelade att bas solo efter Scar låten. Skitbra var det. Jag tror att Robin tittade ner på oss alla och tyckte att det var så himla coolt att han fick en spelning bara till honom :)

Efter det läste Prällen ett brev från Mamma till Robin och efter det så sjöng Jenny För Kärlekens skull med Ted Gärdestad.

Sedan var det psalm 799.

Prällen läste en dikt som jag valt till Robin och sedan spelades en låt från mig till Robin. Brother up in Heaven med Alan Parson.

Klockringning igen.

Minnestund blev precis så som Robin hade velat ha den!

Vi Älskar dig.

Robin Lindahl. Vi kommer alltid älska våran bror.Vad som än händer så finns han alltid kvar i våra hjärtan.Robin var inte bara min storebror, han var även min bästa kompis.Och jag kan inte riktigt fatta vad som har hänt.. Vi pratade alltid medvarandra, om allt och ingenting. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utan honom, vet inte hur jag ska kunna leva mitt liv när Robin var en stor del av det. Men det känns inte att han är helt borta, för jag känneratt han fortfarande finns här hos mig. Och jag hoppas att han alltid kommer att göra det. Men jag vill bara säga att jag älskar dig Robin, du betyder allt för mig. Hoppas du får det bra där uppe i himmelen. Våran ängel har blivit en ängel på riktigt.
Lillasyster Älskar Storebror.

underbara bror

---