Det är så konstigt att världen rullar vidare. Alla går på och fortsätter precis som vanligt. Som att allt är som vanligt. Det är som att tiden stannat av. Hela tiden så tänker jag på att Robin inte lever längre. Det är svårt att tänka på något vi gjort tillsammans.. för jag kommer bara tillbaka hela tiden till att han inte finns kvar. Jag var i kyrkan i lördags kväll och tände ett ljus för Robin.
När vi var små och var i Gamla Byn en sommardag, då åkte vi skateboard ner för gräsbacken. Hur kan den lilla killens liv sluta så tragiskt? Att han inte ville leva mer? Det är så fruktansvärt svårt att förstå hur det kunde bli ett sådant här slut. Det går liksom inte över. Han skull lika gärna kunna komma hem på lovet känns det som. Jag drömde att han skulle åka buss till Örebro och att mamma skulle hämta honom där. Det var regn... och när han kom hem så skällde jag på honom för att han är så dum som inte ville finnas mer.
Jag tror inte att han förstod att detta gällde för hela livet. Jag tror att han bara tänkte just nu att han inte ville leva mer. Men han förstod nog inte att han aldrig mer skulle vara med oss. Det kan inte jag förstå.
Jag blir så trött och slut i kroppen på att tänka på all skit.
Jag har trott att man ska leva sitt liv tills man blir gammal och sedan dö när man har haft ett bra liv. Inte att man kan dö mitt i livet.
Tänk vad många som dör i världen varje dag. Och livet fortsätter bara som vanligt... det är så konstigt. Jag orkar inte grina mer. Och jag orkar inte veta att Robin inte finns mer. Jag är så trött på att grina. Jag har haft huvudvärk dygnet runt sen den 29 och jag orkar inte det mer nu.
Det är många som har hört av sig. Människor som jag inte hört av på flera år. Det känns bra att veta att det är så många som tänker på Dig Robin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar