Hej igen, nu är det lillasyster som kommit tillbaka.
Har inte blivit att jag har skrivit något den senaste tiden..

Nu har jag inte varit i skolan på 2 dagar heller. Jag orkar inte, tänker på dig Robin hela tiden. Det känns så konstigt att du inte finns mer. Jag saknar dig så himla mycket. Jag saknar ditt skratt, ditt sinne för humor, saknar allt vi gjorde tillsammans, och jag saknar dina kramar. Dina kramar var dom bästa. Varje gång du hade varit någon stans, med kompisar eller så, så väntade jag alltid på att du skulle komma hem. Räknade timmarna innan du skulle komma, sen när du väl kom och öppnade ytte dörren så sprang jag alltid till dig och kramade dig. Du hade alltid ditt stora vita leende på läpparna när jag kom och kramade dig. Och du fick alltid böja dig ner för att du va så lång och jag så kort, och jag fick alltid stå på tå. Och när man la armen på din rygg så kände man din kalla skinnjacka. Men dina kramar var alltid varma, även om vi var ute i snön eller i spö regnet. Saknar dom, saknar dig Robin.













Det var så här dom flästa såg Robin när dom tänkte på honom. Den glada, spralliga, tokiga Robin. Tänkt att någon kan vara så glad på utsidan, och ha det så svårt på insidan, må så dålig så att han väljer att inte leva mer.

Robin, du är älskad. Vi älskade dig när du var glad, vi älskade dig när du mådde dåligt, vi älskar dig nu, vi har alltid älskat dig, och det kommer vi alltid att göra.

Lillasyster älskar och saknar dig så himla mycket Robin!