Svenska institutet för sorgbearbetning definierar sorg som: "en normal och naturlig känslomässig reaktion vid en förändring av ett välkänt livsmönster." (Magnusson, 2006, s.2).
Sorg gör ont och är en stark upplevelse. Även om sorg tar sig olika uttryck, är det alltid svårt och påfrestande att vara sörjande (Gyllenswärd, 1999). Att känna sorg är en form av kris efter en traumatisk upplevelse.
När någon förlorat en anhörig ställs höga krav på anpassning, då ett nytt liv utan den avlidne ska accepteras. Det är en stor omställning med den stigmatisering som sker då omgivningen ser personen som sörjande och inte riktigt vet hur de ska hantera situationen.
Detta kan leda till att den sörjande känner sig ensam och isolerad (Ottosson, 2007; SPES, 2007). Enligt Magnusson (2006) och Ottosson (2007) kan ensamheten ta sig drastiska utvägar då de efterlevande börjar ifrågasätta sina reaktioner. Det är vanligt att tysta ner känslor av sorg och lägga locket på som ett försvar. Resultatet kan då bli obearbetad sorg som tar sig uttryck via fysiska och psykiska symtom.
Även förvirring, skuldkänslor, suicidtankar och suicidhandlingar kan uppstå. Sörjande har behov av att uttrycka sin sorg samt sätta ord på sina tankar inför någon som är närvarande och lyssnar. Sorg ses bäst som en icke tidsbestämd process och ett böljande flöde som går fram och tillbaka.
Att bearbeta sorg innebär en process där alla känslor och funderingar får komma upp till ytan och det finns inget definitivt slut. Genom att tillåta sig att uttrycka sina känslor, bearbetas de successivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar