*lillasysters bild*

Vilken resa det senaste halvåret varit...
Jag hatar den där kvällen när mamma ringde. Jag mår illa när jag tänker på hur det var. Det var som att jag hamnade i bomull. Jag upprepade bara rakt ut vad hon sa. Men jag hörde ingenting och fattade inte. Jag fick bomull i hela kroppen och huvudet. Det sitter fortfarande kvar...

Första veckan gjorde jag ingenting. Jag bara satt i köket.....eller låg på soffan. Glömde bort allting. På lördagen kom underbara Cicci hem till mig och då duschade jag och bytte kläder. Allting stannade... jag glömde bort när jag åt sist, jag klädde inte på mig. Cicci frågade om jag åt ordentligt.. ja sa jag. Men kom på sen att sist jag åt var dagen innan... på förmiddagen, lite fiskgratäng. Det var som att jag inte kände någonting. Jag blev helt bedövad.

Jag fick börja gå hos min Lillvor en gång i veckan och har gjort under hela graviditeteten för att jag skulle fatta samtidigt att en bebbe var på väg... nu är det bara 5dgr kvar. Både Lillvor och Vides barnläkare gav mig en remiss till min prattant. Så jag fick börja på en gång. Sen har jag gått hos henne ca. 2ggr i månaden och det är så himla bra. Dom har verkigen tagit hand om mig på familjecentret här... dom är helt otroliga.

Första månaden jobbade jag på som vanligt. Fattade ingenting men orkade inget Sen behövde jag förändring och började jobba jättemycket. Det blev en krasch. Jag blev sjukskriven i mitten på November och hela December sov jag... Jag ställde klockan för att hämta Vide på dagis... sen försökte jag hålla mig vaken tills Fredrik kom hem från jobbet.

Jul firade vi Jag, Fredrik och Vide. Lugnt och skönt. Och på julafton kände jag att Robin var med mig. När jag skulle natta Vide sa hon att Robin var där. Innan det var det som att jag hade fått en blackout. Jag kom inte ihåg någonting. Sen började jag minnas honom igen. Lite i taget. Nu är han med mig.

Jag var så arg i början. Besviken och lurad av livet. Det har varit en otrolig stor omännsklig påfrestning att han inte kunde få bli begraven från början. Men efter allt så gick det rätt snabbt ändå.... 6månader från det att han dog till urnedsättningen.

Jag hade ställt in mig på att vänta minst ett år. Nu efter urnnedsättningen känns det så himla skönt. Det är en sådan lättnad att det äntligen är klart.

När urnnedsättningen var klar kom nästa chock... det kommer en bebis när som helst. Jag har inte hunnit fatta det är, för jag har inte haft tid. Allt har handlat om Robin. Nu kommer bebben vilken dag som helst.

Under hela den här tiden så har Fredrik funnits. Hur hade jag klarat mig igenom detta utan honom? Han har hållt mig över ytan. Han låter det ta tid, han förstår, han stöttar och finns.

Jag har fått perspektiv på livet. Jag prioriterar annat och jag förstår vad som är viktigt. Jag tar det lugnare och jag bryr mig mindre om oviktiga saker.

Sen Robin dog har hela livet vänts upp och ner och det har hänt så mycket. Jag kan inte fatta att redan har gått ett halvår... och samtidigt känns det som om han har varit borta så länge.
Vide har blivit stor. Vi har flyttat. Jag fyllde år... Julen kom. Robins födelsedag är förbi och nu är det påsk. Jag har varit utan honom så länge.

Ibland känns det ganska bra när jag tänker att han är med mig hela tiden. Men sen kommer jag på att jag skiter i det. Jag vill ha dig tillbaka Robin!

Innan jag förlorade Robin visste jag inte vad sorg var. Nu har jag lärt mig det. Han finns inte i mitt liv. Det är för jävligt och orättvist.