torsdag 2 oktober 2008

Tiden står still...

och det har bara gått tre dagar. Jag är arg, trött och orkar inte gråta mer. Och det har bara gått tre dagar. Hur länge ska det vara så här fruktansvärt?

Hur kan man välja att inte leva mer? Det känn så fruktansvärt att han är borta. Att han aldrig mer kommer tillbaka till oss. Gränsen mellan liv och död är så nära och det är skrämmande. Ann sa att Robin kom till himlen direkt.

Där ser du att jag hade rätt. Jag har ju sagt att man kommer till himlen.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Jag tänker jättemycket på dig! Jag önskar att jag på något sätt kunde ta en del av din sorg från dig. Hade jag kunnat det hade jag gjort det! Tyvärr känner jag bara Robin som liten kille och det är väldigt svårt att förstå att han inte finns mer. Stoooooor Kram!!!

Anonym sa...

Säger som Emma kände bara Robin som liten tuff kille med håret ruffsigt i en modern frilla. Busig och go å glá. Som även såg till att vi andra barn fick skit för de bus han gjort emellanåt. ;-) Kommer ihåg speciellt en gång när vi var hemma hos Lena å lekte i deras lekrum i källaren, men vad det var jag fick skäll för som jag inte gjort det minns jag inte. För det är ju sånt man skrattar åt. Inte sånt man kommer ihåg! :-D

Jag hoppas med mångas stöd och kärlek att tiden kan läka såren. Och när dessa sår en dag har läkt så blir de till ett ärr som alltid finns kvar och påminner om hur ont det gjorde att mista någon som stod en så nära. Men ärren kommer även att spegla den styrka och visdom som allt det jobbiga fört med sig.

Den som mist någon nära vet hur ont det gör, hur meningslöst det känns och har frågat sig varför SÅ många gånger utan svar. Ta stöd av de som vet hur det känns och som är era riktiga vänner!

Kram på er