Stress

Stress förknippasofta med jäkt och psykisk belastning. Vi känner att omgivningen kräver saker av oss som vi inte kan, orkar eller hinner med. När vi blir stressade stiger adrenalinhalten, pulsen och blodtrycket ökar, musklerna spänns, synsinnet störs och förmågan att tänka logist och klart har försämrats. Dessa reaktioner var livsnödvändiga när vi bodde i grotter och hotades av vilda djur. Stressen gjorde oss beredda att reagera snabbt, försvara oss eller fly. Nu lever vi annorlunda, men våra kroppar har inte försändrats särskilt mycket. De vilda djuren har ersatts av andra saker som stressar oss, (som i då Robins fall en överjävlig sk. Pappa)

Stresståligheten varierar mellan olika personer, men kan också variera under olika tidpunkter för en och samma individ. Vår sinnesstämning och allmäna kondition påverkar hur mycket stress vi tål. Utsätts vi för mycket stress kan vi till sist hamna i ett paniktillstånd eller i ett tillstånd av apati, vi ger upp.

Till minne av dig ROBIN

Det bor en ängel i mitt hus

han kommer var gång

jag tänder ett ljus.

Den ängeln är du,

min vackra lillebror.

Min sorg och saknad efter

dig är så oändligt stor.

Jag ber och ber kom

tillbaka till mig.

Men du ängel viskar

det kan jag ej.

Du vet storasyster, jag

finns i ett land där

jag fått ro och frid.

Jag viskar tyst tillbaka,

lillebror älskar dig

för all tid.

Just nu känns det extra mycket att du är borta. Kanske för att det snart är jul. Kanske för att det är snö. Kanske för att folk frågar om vi ska vara alla hos oss och jag inte orkar visa vilket utbrott jag får i mig för NEJ vi kommer aldrig någonsin mer fira jul allihopa aldrig någonsin mer hela familjen, för det går inte. Du fattas.

Din sten är helt jävla översnöad. Jag pulsade till stenen genom en kyrkogård som var täck med typ en 1m snö. När jag sopat bort så mycket snö som jag kunde där i bäckmörkret så hade jag ju självklart glömt tändaren hemma. Typiskt. Det kan få mig att grina en hel vecka. Jag känner mig som ett äggskal...

Lykke kryper runt här hemma i din pyamas som du hade när du var liten :) Underbart och fruktansvärt <3

ÄLSKAR DIG!

Den jävligaste stunden i livet var den när du gick och allt var förlorat....




Jag kan ha räknat sekunderna som gick


Mellan ljuset


och åskans dån


Jag kom på mig själv


med att undra


för ett ögonblick


Om du var på väg hit

eller härifrån

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Det kan va så jävligt, det kan va så bra.

en till sak. jag får ibland säga högt till Robin att jag vet att han finns med mig, men jag blir rädd när jag märker det för tydlig så han får gärna ta det lugnt... Men en dag när jag och Mamma satt i soffan så hörde vi tydligt hur någon går ner för trappan öppnar dörren till toan går in och stänger dörren. Vi tittar på varann och jag säger - är Anders hemma? Nej, det låter ju helt sjukt. Men det hände verkligen.

Robin blev sjuk & han dog. Jag visste inte att han var sjuk och jag är så rädd för att det ska hända igen.

När Robin dog så var det som om jag kastades av livet. Förut sprang jag fram genom livet, naiv kanske? Jag kastades av och det tog lång tid innan jag ens orkade försöka ta mig upp på vägen igen. Jag miss när Robin nyss dött att läste på någon sorgesida om en kille som förlorat sin bror för 3 år sedan och han beskrev sorgen och smäran. Jag tänkte då att 3år, hur ska jag stå ut med detta i 3 år. Går det inte över ens efter 3 år.

Nu förstår jag att det aldrig går över. Det går inte över förrens den dagen Robin lever igen. Det är ofattbart men på något sätt så tar jag steg framåt varje dag och nu går jag faktiskt igen. Det är skönt! Skönt att ha fått tillbaka ork. Det kommer inte av sig själv. Jag har varje dag tänkt på att jag måste må bra för att orka allting. För att vara en bra dotter, syster, mamma, flickvän och vän. Så måste jag först och främst vara snäll mot mig själv. Jag måste säga Nej till saker som jag inte vill eller orkar göra och jag måste MÅ BRA. Jag ser till att jag får tid med min familj, jag äter bra så kroppen orkar och jag har fått så otrolig mycket hjälp från mina nära och kära. Inte minst från Fredrik. Fredrik är som jag skrivit förut helt Outstanding. Som människa. Han är helt fantastisk och står här på min sida med i med och motgång. Det jag inte klarar nu det minsta lilla (som jag klarade massvis förut!) det är stress. Det är konstigt men jag är så fruktansvärt stress känslig. Jag har mer förståelse för andra människor. Men jag kräver samtidigt mer förståelse. Jag väljer bort de som tar min energi.

Vi förstår vad som är viktigt i livet. Det är att vi mår bra. Att vi tar hand om varann.

Sara är helt underbar och det gör mig så ledsen att inte Robin lever så han fick se att hon är stor nu. Vuxen snart. Det är synd att han missar det. Han skulle vara så stolt över henne. Det är jag! Hon är underbar!

Nu går jag iallfall sakta längs den där vägen igen. Jag kommer nog aldrig springa igen, men det är jag glad för.

Det jag inte vet äter upp mig och det jag vet bryter ner mig... jag kände så men nu försöker jag att inte tänka ihjäl mig. Jag orkar inte.

Tänk att han dog. Min lillebror. Det är helt sjukt. Han har fått en sån fin sten. Den är från Björkö där vi växte upp. Många tände ljus för Robin den 29. Det har redan passerat... ett årsdagen. Snart är det jul igen och Robin skulle fylla 22....

Jag är glad att jag lever och nu när jag väl gör det så tänker jag inte bli nöjd. Jag ska ha ut mycket av det här livet, jag ska uppleva mycket och jag ska ha så mycket att berätta för dig Robin när jag kommer!! Snart är det dags för mig att gå till Eva eller någon igen. Kom då!

Det närmar sig. Jättekonstigt vad tiden går fort... men samtidigt långsamt.
Det är läskigt att det är ett helt år sedan nu. På måndagen när jag och Vide kom hem från matlagningen, Lykke låg i magen och jag mådde illa så jag åt åksjuketabletter som gjorde mig så himla trött så vi gick och la oss och vilade halv tre. Jag tittade på klockan brevid sängen. Då dog Robin. Ja, då dog han och det var ett helt år sedan. Ett år av förlamning. Imorgon går Jag, Lykke och Vide och köper blommor till honom. Vi kanske stannar hemma, jag vet inte.
Vem bryr sig om sanningen egentligen? En dag kommer den fram. Fan vad trött jag blir på all jävla skit. Världens unga dör av trafik och självmord. Vilket slöseri.

Jag vill inte tänka på då jag fick veta. Fruktanvärt, för det mesta har jag ljudet av på mobilen. Det är för att jag vill inte höra när det ringer, jag vill inte bli väckt av att telefonen ringer och någon har dött jag orkar inte. Därför har jag ljudet av så att jag hinner bli av stål innan jag ringer upp. Nu när jag vet, vet att unga människor dör hur dom helst....... Det handlar bara om när och vem som dör nästa gång. Visst låter det hemskt?! ja... men det är ju så. Det var lättare förut när jag inte visste om det. Sen Robin dog så känner jag en sorts skräck, men varje varje dag så är jag så glad för att min familj finns.

Jag får veta saker hela tiden innan dom händer.

Någon natt efter att Robin dog satt jag med datorn i knät panikslagen i sängen och startade denna bloggen. Jag vet att det kröp och skrek i hela mig, men det kunde inte komma ut.
Jag skrev då att Robin valde att ta sitt liv, att han inte ville leva mer. Nu har jag förstått att det inte var så.

Jag har massa saker att berätta här, men det kommer. brutalt.

På tisdag den 29/9 har det gått ett år. Ett fruktansvärt år utan Robin. Tänd ett ljus och ställ i fönstret för Robin kl 18.00 Har du möjlighet, gå gärna till Robins grav och tänd ett ljus. Avesta kyrkogård Kärleken 3

Det här en är blogg som gör skillnad. http://blogg.aftonbladet.se/michaelsstories

Älskade, Älskade Robin! På lördag är det dop för Lykke och du har fortfarande inte kommit hem...

Jag trodde förut att du inte ville leva mer, att det var därför du dog. Nu vet jag att det inte var så. Du ville leva. Det är förjävligt att all denna skiten kostade dig.
När går det över då? När du kommer hem, då går det över.

Jag försöker att inte vara arg på helvetet, det äter upp mig. Jag får taggbollar i hela mig, det kryper.

Men du Robin! Jag håller forfarande vad jag lovat. Jag sviker dig inte.
Jag vet att du vet det också.

Vi saknar dig Robin, kom och kika på oss på lördag. Vi får det mysigt, men vi tänker på dig allihop hela tiden. Vi saknar dig. Nej, saknar dig räcker inte. Vi går sönder, det skriker i mig. Vi går inte med på att du inte finns här.

Jag har så mycket frågor, men mer och mer faller på plats samtidigt som det inte betyder någonting längre. När du insåg att det var som det var, då gav du upp. Det var för hårt för dig... jävla skit. Du har varit bra på att hålla en mask. Jag såg inte, men jag kunde inte för det jag vet nu visste jag inte då.

Som sagt, idag försöker jag att inte vara arg.

Har du sett änglavingarna i Vides rum? Det är svårt att förklara för Vide var du är... eftersom vi åker till dig på kyrkogården men du är ju inte där... du är ju i himlen. Vide tror inte att du kan flyga ;) Fast hon vet att du är en ängel!

Älskar dig.

När det var som allra mörkast och jobbigast, när det som mest behöves. Ca. 6 månader efter Robins död föddes våran underbara Lillprinsessa :) Hon kom till oss med Lyckan och därför fick hon heta Lykke. Här är mina underbara älskade tjejer <3

Vide & Lykke

I put my faith in tomorrow
And try to sleep for a while
Maybe a new day will follow
That'll make it alright
Now when I feel so down and out
Somehow you're still by my side
And I hope
Life is good
Wherever you are
You will be
Forever
In my heart
Where you couldn't hold on
I will try to be strong
I just hope you belong
Oh, wherever you are
If I had told you the right things
Would it matter at all?
If I only knew you were standing
On the edge waiting to fall
Oh I would give just anything
To see your face to here your voice
Just one more time, oh ...


Ja, jag vet Robin. Du tycker att den här låten är jättetöntig men det är en fin text och den är till dig!

Jag & tjejerna var hos Robin igår på kyrkogården. Jag har inte varit där på hela sommaren eftersom vi inte har varit hemma... men gräset hade växt över hålet nu.

Det är så tomt så tomt men samtidigt så fruktansvärt ofattbart. Att jag har klarat detta året är helt otroligt. Robin dog när Lykke bara var 12.v i magen. Det är helt otroligt att hon kom ut som en frisk liten tjej trots den enorma sorgen. Det är faktiskt väldigt konstigt, för det känns inte som jag varit gravid. Jag missade hela graviditeten. Älskar dig Robin!

Jag skulle inte logga in på denna bloggen... men hamnade här.
En låt som är riktigt bra, precis som att Robin sjunger den till mig är Don´t you cry med Guns N´Roses.
Jag var och tittade igen var Robin dog för några dagar sedan. Det var finnt där nu. Grönska. Gröna träd, lugn och fåglar som kvittrade och närheten till vattnen.

Om man inte tänker på att området där Robin tog sitt liv är där flest människor väljer att dö i Sverige varje år... så är det ett fin plats.
Jag tog bilder men jag har ingen sladd till kameran med mig på semestern... så jag visar dom när jag kommer hem. Det ironiska var att när jag satte mig i bilen igen så spelades In Flames på radion. Robin såg att jag var där.

Just nu känns det lugnare i mig. Lilla Robin, JAG ÄLSKAR DIG <3

Talk to me softly
There's something in your eyes
Don't hang your head in sorrow
And please don't cry
I know how you feel inside
I've been there before
Something's changing inside you
And don't you know

Don't you cry tonight
I still love you baby
Don't you cry tonight

Don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry tonight

Give me a whisper
And give me a sigh
Give me a kiss before you tell me goodbye
Don't you take it so hard now
And please don't take it so bad
I'll still be thinking of you
And the times we had...baby

And don't you cry tonight
Don't you cry tonight
Don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry tonight

And please remember that I never lied
And please remember how I felt inside now honey
You got to make it your own way
But you'll be alright now sugar
You'll feel better tomorrow
Come the morning light now baby

And don't you cry tonight
And don't you cry tonight
And don't you cry tonight
There's a heaven above you baby
And don't you cry
Don't you ever cry
Don't you cry tonight
Baby maybe someday
Don't you cry
Don't you ever cry
Don't you cry Tonight

Inatt höll jag Robin i handen. Har var så fin. Han log. Han mådde bra nu och han var varm.

Uppdrag granskning.

Titta på 1:an nu klockan 20.

Uppdrad granskning, Samhällsprogram. Säsong 9. Avsnitt 2 av 7. Om självmordshjälpare på nätet och lagliga droger som dödar. "Uppdrag gransknings" reportrar visar några av årets mest uppmärksammade reportage och berättar vad som hänt efter att de sänts. Programledare: Pelle Westman. Även 25/06 i SVT24, 25/06 i SVT1, 27/06 i SVT1 och 29/06 i SVT24.

Jag läser mycket om suicid och psykisk ohälsa. Kanske för att hitta lite förståelse. Jag hittar texter som beskriver bra hur jag känner det när jag inte själv kan sätta ord på det:


"Plötsligt rasar världen samman. Det yttersta som bara händer andra har drabbat oss. I ett slag förändras livet för att aldrig bli det samma igen. När en älskad familjemedlem tar sitt liv, kastas vi in i det totala djupet. I en avgrund som slukar allt man är och står för. Den första choken är förlamande och ofta svårare att komma ur än vid andra dödsfall. Vi börjar direct söka efter orsaker och svaren till varför för att försöka göra det begripligt hur detta kunde hända och man hittar tusen saker till skuldbeläggning. Allt man borde ha gjort och allt man har gjort. Det är svårt att tala om självmord, ofta även inom familjen. Många i vår omgivning vet inte hur de ska bete sig och därför får vi ofta uppleva att vänner och bekanta inte vågar möta oss, vi blir lämnade i tystnaden. Andra gånger utsätts vi för kommentarer som "livet går vidare" och "har du inte glömt det än?" Vi vet att livet går vidare. men inte det liv vi levde innan, vi måste hitta ett nytt liv, som är levbart. Glömmer - det gör vi aldrig."

"Ej kan med ord vi skildra den sorg oss drabbat har. Ej mäktar vi beskriva vad allt för oss han var. Förlustens hela storlek vi ej kan fatta än. Vet blott att här vi mistat, vår älskade käraste vän."

Det är många som läser bloggen om Robin varje dag. Vänner, men också andra människor som lever i sorg och som förlorat någon. Storasystrar som förlorat sin lillebror på samma tragiska vis som jag gjort. Texten ovan är från en annan storasyster som även hon kämpar varje dag.

Kanske finns det även någon som läser som mår som Robin mådde. Som varje dag kämpar för att leva en dag till men som till slut slutar att känna. Som till slut blir likgiltlig inför livet. Som känner att det inte spelar någon roll. Det spelar roll. Det spelar roll för så många människor. Du kan inte ana hur älskad du är och hur annorlunda världen vore utan dig. Du behövs i livet och det finns hjälp att få. Hjälp för att orka ta sig vidare. Jag önskar så att Robin talat om hur han tänkte och kände. Beslutet att ta sitt liv är definitivt. Det avslutar inte bara bekymren nu. Utan allt i livet för alltid. Det är bättre att få hjälp med problemen så att man sedan kan komma ur deprisionen och ta sig vidare. För att fortsätta att leva resten av livet. Det ljusnar, det gör verkligen det. Där framme blir det ljusare. Håll ut. Håll ut tills det blir bättre. För det blir bättre. Att ta sitt liv är ingen bra ide. Gör inte det.

Jag skulle vilja ändra på en sak i livet. Jag skulle vilja ändra på kraven att "må bra". Det är så viktigt att det ska verka vara bra. Männiksor jobbar så mycket på att verka må bra istället för att jobba på att må bra. Jag tror att det är viktigt att tala om när man inte orkar längre. När det är för jobbigt. Så att andra människor iallafall får en chans att försöka förstå. Och att hjälpa.

Sedan Robin dog har jag tyckt att det varit mycket lättare att träffa människor som vetat att jag kan när som helst bryta ihop för att jag saknar min bror. När jag varit bland människor som vetat så har jag inte behövt låtsas och då har det varit lättare. Det är värre att vara där jag känner att -idag får jag inte bryta ihop. Dom dagarna har varit jättejobbiga. Folkskygg kände jag mig i början. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig....visste dom? Nu berättar jag alltid att min bror har dött. Så att jag vet att dom vet.

Många tycker att det är jobbigt och vill inte låtsas om någonting. Det tycker jag är jättejobbigt. Att låtsas att allt är som förr.... det kommer det ju aldrig bli igen. Det blir på ett nytt sätt nu. Utan Robin, men hela tiden med Robin.

Jag har hittat en text hos en annan storasyster. En text som beskriver så bra hur det kan kännas. Jag kanske lägger ut den här någon dag.

Idag är det en bra dag. Vänner har varit här. Jag har glada barn och det är sol. Kram

Jävla skit. Robin ville inte dö. Robin kände inte. Han var trött och likgiltigt.
Men han kände inte. Han ville leva men han orkade inte. Han visste inte.

Aldrig någonsin mer får jag se dig Robin. Det gör ont i ögonen och i halsen och i hjärat och i magen och i huvudet. Jag älskar dig!

Jag hatar att du aldrig kommer tillbaka.

Vad vet du om månljuset? Förrän du blivit sönderslaget under det.
Och vad vet du om gryningen? Förrän du möt varje morgon med sömnlösa ögon.
Vad vet du om solen? Förrän nån släckt alla ljusen.
Och vad vet du om att inte vilja vakna längre.
Vad vet du om kärleken? Förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna? För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva.

Han kommer aldrig tillbaka.

Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken. Han kommer aldrig tillbaka.