Robin blev sjuk & han dog. Jag visste inte att han var sjuk och jag är så rädd för att det ska hända igen.

När Robin dog så var det som om jag kastades av livet. Förut sprang jag fram genom livet, naiv kanske? Jag kastades av och det tog lång tid innan jag ens orkade försöka ta mig upp på vägen igen. Jag miss när Robin nyss dött att läste på någon sorgesida om en kille som förlorat sin bror för 3 år sedan och han beskrev sorgen och smäran. Jag tänkte då att 3år, hur ska jag stå ut med detta i 3 år. Går det inte över ens efter 3 år.

Nu förstår jag att det aldrig går över. Det går inte över förrens den dagen Robin lever igen. Det är ofattbart men på något sätt så tar jag steg framåt varje dag och nu går jag faktiskt igen. Det är skönt! Skönt att ha fått tillbaka ork. Det kommer inte av sig själv. Jag har varje dag tänkt på att jag måste må bra för att orka allting. För att vara en bra dotter, syster, mamma, flickvän och vän. Så måste jag först och främst vara snäll mot mig själv. Jag måste säga Nej till saker som jag inte vill eller orkar göra och jag måste MÅ BRA. Jag ser till att jag får tid med min familj, jag äter bra så kroppen orkar och jag har fått så otrolig mycket hjälp från mina nära och kära. Inte minst från Fredrik. Fredrik är som jag skrivit förut helt Outstanding. Som människa. Han är helt fantastisk och står här på min sida med i med och motgång. Det jag inte klarar nu det minsta lilla (som jag klarade massvis förut!) det är stress. Det är konstigt men jag är så fruktansvärt stress känslig. Jag har mer förståelse för andra människor. Men jag kräver samtidigt mer förståelse. Jag väljer bort de som tar min energi.

Vi förstår vad som är viktigt i livet. Det är att vi mår bra. Att vi tar hand om varann.

Sara är helt underbar och det gör mig så ledsen att inte Robin lever så han fick se att hon är stor nu. Vuxen snart. Det är synd att han missar det. Han skulle vara så stolt över henne. Det är jag! Hon är underbar!

Nu går jag iallfall sakta längs den där vägen igen. Jag kommer nog aldrig springa igen, men det är jag glad för.

Det jag inte vet äter upp mig och det jag vet bryter ner mig... jag kände så men nu försöker jag att inte tänka ihjäl mig. Jag orkar inte.

Tänk att han dog. Min lillebror. Det är helt sjukt. Han har fått en sån fin sten. Den är från Björkö där vi växte upp. Många tände ljus för Robin den 29. Det har redan passerat... ett årsdagen. Snart är det jul igen och Robin skulle fylla 22....

Jag är glad att jag lever och nu när jag väl gör det så tänker jag inte bli nöjd. Jag ska ha ut mycket av det här livet, jag ska uppleva mycket och jag ska ha så mycket att berätta för dig Robin när jag kommer!! Snart är det dags för mig att gå till Eva eller någon igen. Kom då!