Det närmar sig. Jättekonstigt vad tiden går fort... men samtidigt långsamt.
Det är läskigt att det är ett helt år sedan nu. På måndagen när jag och Vide kom hem från matlagningen, Lykke låg i magen och jag mådde illa så jag åt åksjuketabletter som gjorde mig så himla trött så vi gick och la oss och vilade halv tre. Jag tittade på klockan brevid sängen. Då dog Robin. Ja, då dog han och det var ett helt år sedan. Ett år av förlamning. Imorgon går Jag, Lykke och Vide och köper blommor till honom. Vi kanske stannar hemma, jag vet inte.
Vem bryr sig om sanningen egentligen? En dag kommer den fram. Fan vad trött jag blir på all jävla skit. Världens unga dör av trafik och självmord. Vilket slöseri.

Jag vill inte tänka på då jag fick veta. Fruktanvärt, för det mesta har jag ljudet av på mobilen. Det är för att jag vill inte höra när det ringer, jag vill inte bli väckt av att telefonen ringer och någon har dött jag orkar inte. Därför har jag ljudet av så att jag hinner bli av stål innan jag ringer upp. Nu när jag vet, vet att unga människor dör hur dom helst....... Det handlar bara om när och vem som dör nästa gång. Visst låter det hemskt?! ja... men det är ju så. Det var lättare förut när jag inte visste om det. Sen Robin dog så känner jag en sorts skräck, men varje varje dag så är jag så glad för att min familj finns.

Jag får veta saker hela tiden innan dom händer.

Någon natt efter att Robin dog satt jag med datorn i knät panikslagen i sängen och startade denna bloggen. Jag vet att det kröp och skrek i hela mig, men det kunde inte komma ut.
Jag skrev då att Robin valde att ta sitt liv, att han inte ville leva mer. Nu har jag förstått att det inte var så.

Jag har massa saker att berätta här, men det kommer. brutalt.