Jag läser mycket om suicid och psykisk ohälsa. Kanske för att hitta lite förståelse. Jag hittar texter som beskriver bra hur jag känner det när jag inte själv kan sätta ord på det:


"Plötsligt rasar världen samman. Det yttersta som bara händer andra har drabbat oss. I ett slag förändras livet för att aldrig bli det samma igen. När en älskad familjemedlem tar sitt liv, kastas vi in i det totala djupet. I en avgrund som slukar allt man är och står för. Den första choken är förlamande och ofta svårare att komma ur än vid andra dödsfall. Vi börjar direct söka efter orsaker och svaren till varför för att försöka göra det begripligt hur detta kunde hända och man hittar tusen saker till skuldbeläggning. Allt man borde ha gjort och allt man har gjort. Det är svårt att tala om självmord, ofta även inom familjen. Många i vår omgivning vet inte hur de ska bete sig och därför får vi ofta uppleva att vänner och bekanta inte vågar möta oss, vi blir lämnade i tystnaden. Andra gånger utsätts vi för kommentarer som "livet går vidare" och "har du inte glömt det än?" Vi vet att livet går vidare. men inte det liv vi levde innan, vi måste hitta ett nytt liv, som är levbart. Glömmer - det gör vi aldrig."