"du la dig på rälsen, du var så trött, du lät tåget ta bekymren"

Robin, vad jag saknar dig. Du skulle ha varit med idag. Sara är så fin och jag vet att du är så stolt över henne. Men du skulle ha varit med. Fredrik tror att du var med ändå, men jag vill att du är med oss på riktigt. Jag vill att du kommer hem nu så du får träffa Lykke. Hon är en fin tjej precis som sin storasyster. Vide säger att du bor uppe i himlen och har vingar. När vi var på kyrkogården sa hon att du hade stökat ner med alla pinnarna :) JAG ÄLSKAR DIG!

För två år sedan tog du studenten, då var det så himla varmt så jag och Vide gick upp till oss lite innan för det blev så varmt för henne i vagnen. Då hade hon sin fina sjömansklänning, hon hade en likadan idag. Hon är lik dig, Sara.

Mer och mer förstår jag att du är borta föralltid. Jävla idiotiskt att lägga sig framför tåget!! Men jag lider så med dig för att du var tvungen att göra det. Jag är så ledsen för att du inte orkade mer. Må bra nu, Snälla Må Bra Nu! Vi saknar dig och jag tänker på dig varje sekund. Kortet i köket på dig och Vide är så fint. Men Vide tror att det är du och Lykke :) Jag älskar dig.

OM DET FANNS EN CHANS ATT VI MÖTTES IGEN NÅGONSTANS DU OCH JAG OM SÅ BARA FÖR EN DAG

Idag blir det gourmet lunch. Korv och makaroner. Bränd korv och överkokta makaroner. FAN.

en dag så orkade Robin inte leva en enda dag till... inte en enda sekund till. Jag undrar vad det var som fick honom att bestämma sig . Att verkligen bestämma sig. Vad var det som var droppen? Jag önskar att han stog ut en dag till. Men han hade antagligen redan gjort det.

När man sitter barfota på min framsida med fötterna på asfalten, känner man hur det skakar när tågen åker förbi...

Var finns Robin nu?

Jag har fått många mail med frågan vart Robin ligger någonstans.
Han ligger på Avesta Kyrkogård på Kärleken3 brevid morfar, Torleif Lindahl.

Jag funderade förut över när det skulle gå över. Hur länge det skulle kännas.
Jag läste en bok (som jag skriver om en annan dag)...en man förlorade sin fru.
Jag undrade hur lång tid det tog för honom tills det gick över. Tills det slutade vara för jävligt.
Men nu har jag insett att det går inte över förrns den man älskar kommer tillbaka. Jag har egentligen inte undrat när det går över, utan när han kommer tillbaka till mig. Aldrig.
Robin kommer aldrig tillbaka så det går aldrig över. Det blir inte bättre.

Inatt drömde jag att jag och Robin kramades, han skulle gå och jag sa till honom att inte ta sitt liv denna gången. Och att jag älskade honom. Han sa att bara halva han var borta. Bara kroppen är död. Inte han.

*bilden har jag fått av Robins vän E*

Har du kvar din röda cykel? Som jag lånade en enda gång.

Har du kvar din cykel nyckel? Har du kvar din gamla sång?
Har du kvar din röda cykel? Och din gamla röda cykelpump?

Är det sant att tiden går men åt ett annat håll?

Är det sant att tiden går men spelar det nån roll?

Har du kvar din röda cykel?
Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?

Ja, den senaste månaden har död och liv varit nära, nära. Robin finns med i varje tanke och mycket starkare nu. Jag blir ofokuserad och okoncentrerad. Rastlös och stressig.

Det är så mycket tankar... ett stort moln. Därför har jag inte skrivit på ett tag... jag vet inte var jag ska börja... det är så mycket.

Jag ser kärleken mellan V&L men kan inte bara glädjas som jag vill.... för jag saknar Robin så mycket. Jag ser liksom käreken mellan mig och Robin i mina tjejer. Goa underbara tjejer.

Jag vet också nu att barn är barn. Kan man sluta älska någon? Eller har man isåfall inte älskat från början?



Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?

*lillasysters bild*

Vilken resa det senaste halvåret varit...
Jag hatar den där kvällen när mamma ringde. Jag mår illa när jag tänker på hur det var. Det var som att jag hamnade i bomull. Jag upprepade bara rakt ut vad hon sa. Men jag hörde ingenting och fattade inte. Jag fick bomull i hela kroppen och huvudet. Det sitter fortfarande kvar...

Första veckan gjorde jag ingenting. Jag bara satt i köket.....eller låg på soffan. Glömde bort allting. På lördagen kom underbara Cicci hem till mig och då duschade jag och bytte kläder. Allting stannade... jag glömde bort när jag åt sist, jag klädde inte på mig. Cicci frågade om jag åt ordentligt.. ja sa jag. Men kom på sen att sist jag åt var dagen innan... på förmiddagen, lite fiskgratäng. Det var som att jag inte kände någonting. Jag blev helt bedövad.

Jag fick börja gå hos min Lillvor en gång i veckan och har gjort under hela graviditeteten för att jag skulle fatta samtidigt att en bebbe var på väg... nu är det bara 5dgr kvar. Både Lillvor och Vides barnläkare gav mig en remiss till min prattant. Så jag fick börja på en gång. Sen har jag gått hos henne ca. 2ggr i månaden och det är så himla bra. Dom har verkigen tagit hand om mig på familjecentret här... dom är helt otroliga.

Första månaden jobbade jag på som vanligt. Fattade ingenting men orkade inget Sen behövde jag förändring och började jobba jättemycket. Det blev en krasch. Jag blev sjukskriven i mitten på November och hela December sov jag... Jag ställde klockan för att hämta Vide på dagis... sen försökte jag hålla mig vaken tills Fredrik kom hem från jobbet.

Jul firade vi Jag, Fredrik och Vide. Lugnt och skönt. Och på julafton kände jag att Robin var med mig. När jag skulle natta Vide sa hon att Robin var där. Innan det var det som att jag hade fått en blackout. Jag kom inte ihåg någonting. Sen började jag minnas honom igen. Lite i taget. Nu är han med mig.

Jag var så arg i början. Besviken och lurad av livet. Det har varit en otrolig stor omännsklig påfrestning att han inte kunde få bli begraven från början. Men efter allt så gick det rätt snabbt ändå.... 6månader från det att han dog till urnedsättningen.

Jag hade ställt in mig på att vänta minst ett år. Nu efter urnnedsättningen känns det så himla skönt. Det är en sådan lättnad att det äntligen är klart.

När urnnedsättningen var klar kom nästa chock... det kommer en bebis när som helst. Jag har inte hunnit fatta det är, för jag har inte haft tid. Allt har handlat om Robin. Nu kommer bebben vilken dag som helst.

Under hela den här tiden så har Fredrik funnits. Hur hade jag klarat mig igenom detta utan honom? Han har hållt mig över ytan. Han låter det ta tid, han förstår, han stöttar och finns.

Jag har fått perspektiv på livet. Jag prioriterar annat och jag förstår vad som är viktigt. Jag tar det lugnare och jag bryr mig mindre om oviktiga saker.

Sen Robin dog har hela livet vänts upp och ner och det har hänt så mycket. Jag kan inte fatta att redan har gått ett halvår... och samtidigt känns det som om han har varit borta så länge.
Vide har blivit stor. Vi har flyttat. Jag fyllde år... Julen kom. Robins födelsedag är förbi och nu är det påsk. Jag har varit utan honom så länge.

Ibland känns det ganska bra när jag tänker att han är med mig hela tiden. Men sen kommer jag på att jag skiter i det. Jag vill ha dig tillbaka Robin!

Innan jag förlorade Robin visste jag inte vad sorg var. Nu har jag lärt mig det. Han finns inte i mitt liv. Det är för jävligt och orättvist.

Idag fick ett sådant rörande mail från en vän till Robin med kort på honom. TACK!

Han är så otroligt fin och det är så härligt att se bilder på honom som jag inte redan stirrat på 1000ggr.

*lilla Robin :)*

Har du några fina kort på Robin eller Dig & Robin som du vill dela med dig av?

Jag blir jätteglad om du har lust att maila bilder till mig! Om det är ok så lägger jag upp dom här på bloggen men om du inte vill det så har jag dom för mig själv!

Kramar Malin

malou84@hotmail.com

Titta vilken fin bild. Jag tycker att det ser ut som jag som springer i himlen :) På molnen med Robin!

Nu ligger Robin på Avesta kyrkogård brevid Morfar, på Kärleken 3. Robins namn står inte än men morfar heter Torleif Lindahl om du vill gå dit.

"Precis som ditt ansikte inte avslöjat något om den stora sorg du bär, dolde din bror sin smärta." -Jag förstår det nu.

Robin! Jag har hittat en låt till oss :)

"Över vida oceaner

Mot fjärran horisonter

Över hav och kontinenter

Genom skymningar och dagar

Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar

Vi har burit samma bördor

Vi har sett mot samma stjärnor

Vi har sjungit samma sånger

Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går

Genom månader och år

Du är med mig vart jag far

Du är med mig alla dar

Du är den jag kunde va

Som broar över djupen

Som skuggor under träden

Som stigarna i snåren

Som eldarna i natten

Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen

Vi har burit samma längtan

Vi har sett med samma ögon

Vi har trott på samma löften

Vi har stått på samma sida

Du är med mig vart jag går

Genom månader och år

Du är med mig alla dar

Du är med mig vart jag far

Du är den jag kunde va

Och ingenting kan skilja oss

Och ingenting kan splittra oss

Och ingenting kan slita oss isär

Och ingenting kan få oss

Att överge varann

Stormar kanske tystar oss

Skuggor kanske slukar oss

Sorger kanske tvingar oss på knä

Men ingenting i världen

Kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går

Genom månader och år

Jag är med dig alla dar

Jag är med dig vart du far

Du är den jag kunde va

Du är med mig där jag e

Du är med mig vart jag ser

Du är med mig vart jag far

Du är med mig alla dar

Du är den jag kunde va

Du är den jag kunde va

Du är den jag kunde va"

-Mikael Wiehe, Den jag kunde va

"liten bambi med yvigt hår
bär i hjärtat ett hemligt sår

liten bambi är tuff och hård
men där inne så är hon spröd
och hennes låga den vittrar död

hennes ögon dom kan gråta
hennes kinder dom kan bli våta
hennes kropp sover hårt på spikar
hennes läppar dom vill skrika
och hennes fötter dom vill bara springa
springa bort till platsen som skänker vingar

en liten bambi kan komma hem igen

bambi har höga krav
för att duga och räcka till låter hon vargarna få som dom vill
och vi väljer att blunda hårt att börja hjälpa är alltför svårt, att börja hjälpa är alltför svårt"

- Uno Svenningsson. Liten Bambi.

Äntligen, äntligen är Robin hemma...

.. ja, äntligen är han hemma. Det är så skönt för dom senaste månader har det varit en sådan stor oro. Och nu är han äntligen hemma.

Prästen på urnedsättningen började med att säga det.
-Äntligen, äntligen är Robin hemma.

Till Lars; Fastän du aldrig träffade Robin så blev det så himla bra! Du gjorde urnnedsättningen till en jättefin stund och du fångade verkligen Robin som person. Det blev verkligen till honom! Jag är jätteglad för all din hjälp och tid. Jag vet att du lagt ner ett otroligt jobb för att hjälpa Robin. Tack!

Ang. Självmord....

Jag tror att Robin valde att ta sitt liv för att självmord var något som han såg som en utväg. En utväg när det blev för mycket stress, press, förvirring och olycka. En utväg som någonstans hade börjat gro i huvudet. Eller han visste iallafall att utvägen fanns... den dagen han inte orkade mer. Detta är bara vad jag tror.... men jag funderar och funderar. Däremot tror jag inte att han visste att det var ett livslångt val.

Därför så är det också viktigt att vi pratar om självmord! Vi får inte se det som att det är en utväg. Vi får inte börja tänka på självmord som om att det är ett alternativ. Men vi måste prata om att det finns. Att människor faktiskt dör i självmord. Att vem som helst faktiskt kan välja att ta sitt eget liv.

Innan Robin dog så fanns inte självmord i mitt liv. Robin var absolut ingen "sån" som tar sitt eget liv. Jag visste inte att en underbar älskad lillebror hade självmord i sina tankar. Jag trodde att det var någon "sorts" människor. Men inte Robin.


Låter hemskt, men det kan faktiskt hända vem som helst... och det gör det också...

Vi måste alltså prata om självmord och psykisk ohälsa. Allting måste inte vara så himla bra hela tiden. Man får må dåligt och när man gör det så ska man söka hjälp! Det är inget konstigt. Alla har det förjävlig imellanåt. Vi måste veta att det finns.

Jag har nu börjat se det som en olycka. En olyckshändelse som skapades av stress, press, förvirring och olycka av olika anledningar.

Lilla Robin. Han är mer död nu efter Urnedsättningen. Mer borta. Men hemma.

Äntligen, äntligen är du hemma och vi får sörja dig i lugn och ro.

"utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen."

Jag älskar dig, Robin!

Idag är det äntligen dags för Robins urnnedsättning. Först tänkte jag skriva att det äntligen är dags för Robin att komma till ro.... men det vet jag att han gjorde för länge sedan .

Han kom till himlen på en gång när han dog men jag tror att han tycker att det är skönt för oss att få det här gjort äntligen. Och det ska bli skönt, fruktansvärt och jobbigt men skönt. Det har varit så fruktansvärt att vänta på denna dagen och inte veta när den skulle komma.

När Robin dog sa Ann på begravningsbyrån till mig att det här kan ta långt tid. Hon visste om en pojke där det hade varit ett liknande fall..... och där hade det tagit ett år innan den pojken hade blivit begravd. Och det har varit så fruktansvärt förjävligt att vänta och inte veta. Men äntligen får han komma hem. Och jag lovade Robin att han skulle få komma hem. Så det är så skönt!

Igår var vi och tittade på Robin jättefina urna och pratade med prästen. Det är en jättefin präst som verkligen har gjort allt för att det här ska bli en bra dag. Så jag tror att det kommer bli fint idag. Urnan såg lätt ut, men det var tung.

Prästen sa igår att tänk om ett dygn när det här är över. Och snart är han begravd min älskade Robin. Lilla, lilla Robin som är min lillebror. Att han inte lever längre känns så konstigt. Men äntligen får han en plats dit vi kan gå. Men jag pratar med honom här hemifrån. Jag vet att han är med mig.

Anedningen till att det tagit sådan tid med urnedsättningen är att det har blivit en tvist om var han ska begravas. Så "ärendet" var först hos en medlare och gick sedan till länsrätten. Jag skrev ett långt brev till länsrätten och det som jag skrev där var att jag önskade att begravningen kunde hållas i Lerums kyrka och att urnnedsättningen skulle hållas i Avesta Kapell. Så blev det och jag är så glad för att Lars på länsstyrelsen lyssnade på Storasyster. För med medlaren i Lerum kände jag att dom har skitit fullständigt i vad jag har skrivit i mina brev. Jag är ju "bara" storasyster. Jag tror inte ens att dom i Lerum läste vad jag skrivit...

Så begravningen hölls alltså i Lerums kyrka fredagen den 13/3 kl.13 tror jag att det var. Prästen sa att det hade varit en fin begravning och att Robins kompisar ordnat en stor det med mycket fin sång och musik.

Och idag är det äntligen dags för Robins urna att bli begravd brevid morfar.