Jag tror att Robin valde att ta sitt liv för att självmord var något som han såg som en utväg. En utväg när det blev för mycket stress, press, förvirring och olycka. En utväg som någonstans hade börjat gro i huvudet. Eller han visste iallafall att utvägen fanns... den dagen han inte orkade mer. Detta är bara vad jag tror.... men jag funderar och funderar. Däremot tror jag inte att han visste att det var ett livslångt val.
Därför så är det också viktigt att vi pratar om självmord! Vi får inte se det som att det är en utväg. Vi får inte börja tänka på självmord som om att det är ett alternativ. Men vi måste prata om att det finns. Att människor faktiskt dör i självmord. Att vem som helst faktiskt kan välja att ta sitt eget liv.
Innan Robin dog så fanns inte självmord i mitt liv. Robin var absolut ingen "sån" som tar sitt eget liv. Jag visste inte att en underbar älskad lillebror hade självmord i sina tankar. Jag trodde att det var någon "sorts" människor. Men inte Robin.
Låter hemskt, men det kan faktiskt hända vem som helst... och det gör det också...
Vi måste alltså prata om självmord och psykisk ohälsa. Allting måste inte vara så himla bra hela tiden. Man får må dåligt och när man gör det så ska man söka hjälp! Det är inget konstigt. Alla har det förjävlig imellanåt. Vi måste veta att det finns.
Jag har nu börjat se det som en olycka. En olyckshändelse som skapades av stress, press, förvirring och olycka av olika anledningar.
Lilla Robin. Han är mer död nu efter Urnedsättningen. Mer borta. Men hemma.
3 kommentarer:
Jag tror att de upplever en så stor psykisk smärta som blir alltför svår att leva med, den är för svår att stå ut med...ett suicid är nog inte ett rop på hjälp utan ett skrik av oerhörd psykisk smärta. Då kan döden ses som en befrielse. Men det är mina tankar. HUR de egentligen tänkte/kände får vi aldrig veta. Detta är ju ett psykiskt olycksfall. I stunden kan smärtan bli för stor att stå ut med. Ingen finns oftast inte heller DÄR och kan hindra dem.
Hej, M. Att han känns mer borta fast hemma, är nog sant. Graven gör det mer påtagligt - alltså tyngre. Samtidigt tror jag att du kan utnyttja det....Det är det som gravar är till för - ge plats att minnas.
Gå dit till graven när du har tid, berätta & visa upp allt nytt som händer i livet - roligt som tråkigt. Att umgås med honom som förr, fast på ett nytt sätt. Dela minnen med honom & andra.
Varför han gjorde det, får vi nog aldrig veta och kanske är en onödig fråga. Självmord kan aldrig bli rationellt, bara emotionellt:
När man mår dåligt kan ibland smärtan vara bortblåst när man är med folk, men outhärdlig när man vänder sig om eller stänger dörrn. Att detta var något han nog inte ville är nog sant; precis som storasyster skriver ovan: en smärta som är för svår att stå ut med.
Nåväl. Nu finns han hos er, i er & i himlen & kommer aldrig att försvinna & inte ni från honom heller.
Hälsa familj & bygden från mig.
"Prästen"
Hej Malin, hittade till dig genom Sandras blogg.
Precis som ditt ansikte inte avslöjat något om den stora sorg du bär, dolde din bror sin smärta.
Du skriver så fint om något av det hemskaste som finns. Det du gör är värdefullt för många.
Precis som skriver är det oerhört viktigt att tala om psykisk ohälsa och att försöka få bort tabuet kring det.
Esmeralda saknade dig ("Manin") och Vide på matlagningen. Hoppas vi ses på måndag, om inte ett nytt liv hunnit berika jorden innan dess förstås!
Stor Kram Charlotte (Esmeraldas mamma)
Skicka en kommentar