Jag tror att jag sakta lär mig leva med att livet blir annorlunda nu.

Men det är väldigt från och till. När jag bli ledsen kan jag inte tänka. Men jag försöker att inte fundera så mycket. Utan mer låta det vara. Jag blir knäpp av att tänka så jag försöker att bara vara. Jag kan inte göra någonting. Bara ta en dag i taget. Jag orkar väldigt lite, men det är också från dag till dag. Det är väldigt konstigt att känna så här. Eftersom jag inte vetat hur det är att verkligen må dåligt. Och jag sover dåligt... så jag är trött hela tiden.

Orättvist är det, så fruktansvärt orättvist. Ibland känner jag att jag förstår hur han tappade bort sig och inte längre visste varför han levde. Han var trött och likgiltlig och hade för länge sedan gett upp. Ca. en vecka innan Robin dog, eller kanske tio dagar... så sa jag till mamma att -Robin mår inte bra och jag är orolig för honom.

Så när mamma ringde den där kvällen.. så kände jag ändå i hjärtat att det inte kom oväntat. Innerst inne så visste jag. Jag visste att han mådde så fruktansvärt dåligt. Och jag vet hur jobbigt det alltid varit.

Men jag vet att han är med oss. På julafton var han med, det vet jag. Vi var bara hemma, jag F & V. Tog en promenad och sen tog det tre dagar för V att öppna alla paket. Robin gav V en Blåvitt pyamas förra året. Och när hon kom fick hon en äta, kräkas, sova, bajsa t-shirt.

Jag har alltid stått bakom Robin och sett till att han mått bra... men någonstans så trodde jag att det blivit bättre. Han blev mer självständig och säker. Jag trodde att han slutade bry sig, att han bara släppte allt och lät det vara. Och jag vet att jag tänkte i somras att jag var glad för att han blivit tryggare. När han fyllde 20 år den 13 februari så lyste han. Han var full av energi och vi hade en jättebra dag. Jag var så glad att träffa honom då. Just för att han mådde så bra då.

Jag blir arg för att jag inte förstod. Hur kunde jag missa? Jag förstår att det är svårt för andra att se, alla som inte växt upp med honom. Och som tror att han mått bra. Som inte kan föreställa sig hur det varit. Men jag blir så arg att jag inte försått. Att jag inte frågat honom ordentligt. Jag vet ju hur hans liv varit. Och jag vet att han har låtsats. Innerst inne så vet jag att jag visste. Men det är ju lättare nu... när jag har facit.

Jag vet att det för dom allra flesta kom som en total chock. Robin som alltid var så glad. Men Robin var bara glad på utsidan. Han orkade inte att någon förstod. Så han var glad på utsidan.

Jag förstår nu varför han låtsades, för jag orkar inte träffa någon. För jag vill inte att någon ska undra hur jag mår. För jag orkar inte. Jag vill inte träffa någon som inte vet. För jag vill att alla ska veta men jag orkar inte berätta. Och jag vill inte träffa någon som vet som inte säger något. Det tycker jag är värst. Otrevligt att inte låtsas om något. Precis som om att det gått över. Så det lättaste är bara att låtsas som att det är så himla bra. För då är blir det lättare. Ingen fattar någonting iallafall. Så det spelar ingen roll. Vad ska jag svara? Människor frågar inte för att dom vill veta. Dom frågar för att dom vill höra -bra. Därför vill jag inte träffa någon. Därför orkar jag inte vara social eller låtsas som om att jag har trevligt. Därför stannar jag hellre bara inne och grinar.

Verkar som att människor är rädda för andra som mår dåligt. Eftersom dom bara låtsas om som att det är som vanligt. Eftersom jag vet att dom vet men att dom aldrig sagt något till mig. Det gör mig faktiskt jätteledsen. Som att det går över eller inte finns om vi bara inte säger någonting.

Det är svårt att tänka sig hur livet kommer bli nu när inte min lillebror lever längre. Sen kommer det nog vara efter och före Robin dog. Det är konstigt att det bara kommer över mig vissa dagar. Helt plötsligt utan förvarning så blir det för mycket.

Jag hoppas att alla som kännt Robin pratar om honom varje dag. Och tänker på alla härliga stunder med honom. Jag vill att han ska finnas med oss alla varje dag och leva vidare genom våra minnen. Våran underbara Robin!

Jag tycker det är jobbigt att man kan dö när man är så ung. Det är jobbigt att veta att livet kan vara över när som helst. Och jag vill verkligen inte att någon mer ska dö. Jag önskar mig att alla som jag älskar får leva hela detta året. Jag önskar att någon kunde lova mig det, så att jag inte behöver vara orolig hela tiden. Jag vill inte att någon dör.

Jag kan inte minnas att det var jag som satte mig upp i sängen och upprepade rakt ut vad mamma sa. Jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt. Men det är nästan som det var någon annan. Jag förstod inte då. Jag tänkte att det på något sätt gick att ordna. Hur visste dom? Var dom säkra? Verkligen säkra?

Tröttsamt och utmattande..... men det får vara så länge. Jag tar en dag i taget så får jag se sen.





Till C / fick du mitt senaste mail? jag mailade dig förra veckan men vet inte om jag skickar rätt?