Det hände sig en gång att två barn kom till samtidigt i en livmoder.
Veckorna gick och tvillingarna växte. De sade;
-Är det inte fantastiskt att vi har blivit skapade? Är det inte härligt att leva?
Tillsammans började de utforska världen. De letade sig fram till navelsträngen som gav dem liv och de sjöng av lycka.
-Så stor är vår mors kärlek att hon delar sitt eget liv med oss!
Efter hand som veckorna blev till månader märkte tvillingarna hur de förändrades.
-Vad betyder det, frågade den ene.
-Det betyder att vår tid i den här världen snart är slut, svarade den andre.
-Men jag vill inte lämna den här världen. Jag vill alltid vara här.
-Du har inget val…men kanske finns det ett liv efter födelsen?
-Hur skulle det se ut? Då måste vi ju lämna navelsträngen och utan den kan vi ju inte leva. Dessutom har vi sett tecken på att det varit andra här före oss och ingen av dem har kommit tillbaka.
-Har du någon gång sett vår mor? Kanske existerar hon bara i vår fantasi? Kanske har vi bara hittat på henne för att trösta oss?
Så gick dagarna, fyllda av ångest och oro. Till slut var tiden inne då de skulle födas. I det tvillingarna lämnade sitt moderliv och såg dagsljuset öppnades deras ögon och de rördes till tårar. För den syn som mötte dem var större och vackrare än de någonsin kunnat föreställa sig.
2 kommentarer:
Väldigt tänkvärt. Kanske är det precis så när vi dör oxå? Jag vill tro det. Tror jag på det får jag lite mer ro i min själ. Att min bror nu har frid och är i ljuset. Att han kommer och möter mig när det är min tid att dö. Det vill jag oxå tro på. Att han finns någonstans långt där borta.
Ta hand om dig.
/C
Den här texten sökte jag när en bekant till mej valde att avsluta sitt liv här tillsammans med oss andra, jag ville ge den till hans föräldrar... Det är dock aldrig försent och nu skriver jag ner den på en gång! Stort tack och varma kramar.
Skicka en kommentar