Robin, vi saknar dig.

Det är svårt att acceptera livet nu. Allting har blivit så annorlunda, nu när vetsakapen finns. Att allting tar slut. Du kommer förlora dom du älskar. För att orka så måste man bara förstå det och leva ändå.

Jag vet att Robin bara tänkte kort framåt. Han tänkte inte att detta gällde hela hans liv även när han skulle få barn, och när han skulle fylla 30... eller när han skulle blir morfar. Han tänkte bara att han ville få slut på skiten NU.

Jag tycker att det är jättesvårt att förstå att han inte kommer finnas sen heller. Sen när han får barn. Sen när... jag vet inte.

Men jag tror att det är så för alla... svårt att se år framåt. Oftast har man planer 3 månader fram.... sen vet man inte. Iallafall är det så för mig, jag har planer fram till sommarn. Sen tror jag lite under hösten. Men sen vet jag inte.

Snart har det gått 4 månader. Helt sjukt. Tiden har bara försvunnit. Bortklippt liksom.

Psykiskt olyksfall?

"Självmordet kom så plötsligt! Ingen hade väntat sig det av honom! I varje fall inte just nu!"
Denna upplevelse är vanlig. Fast den stämmer dåligt med bilden av den suicidala processen, som ett långsamt framväxande beslut som verkställs avsiktligt och välplanerat? Kanske är det så - åtminstone ibland - att vissa intryck väcker så stark emotioner att personen inte kan hantera dem? Kanske är det så att suicid ibland inte är högsta grad av kontroll utan tvärtom total kontrollförlust? I så fall skulle vissa suicid kunna vara psykiska olycksfall?

Läs mer här.

Allting handlar om Robin.

Maybe I didn't treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn't love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
I just never took the time

Give me one more chance
To keep you satisfied
Maybe I didn't hold you
All those lonely, lonely times
And I guess I never told you
I'm so happy that you're mine

I'm sorry I was blind

You are always on my mind

Changes - Ozzy

I feel unhappy
I feel so sad
I lost the best friend
That I ever had

She was my woman
I loved her so
But it's too late now
I've let her go

I'm going through changes
I'm going through changes

We shared the eve's
We shared each day
In love together
We found a way

But soon the world
Had its evil way
My heart was blinded
Love went astray

I'm going through changes
I'm going through changes

It took so long
To realize
That I can still hear
Her last goodbyes

Now all my days
Are filled with tears
Wish I could go back
And change these years

http://www.youtube.com/watch?v=um1HG9Rb6Dg

Robin, kolla på denna!

In Flames feat Timo - Alias

Älskade Lillebror.

Idag när jag tittade på kort (fixar i Vides album) så dök helt plötsligt korten på Robin och Vide upp som jag letat efter!
Å vad glad jag blev. Det är ett kort från när Robin träffade Vide första gången, hon är bara några dagar gammal och Robin är så fin! Så nu står det på Robins hylla men jag ska köpa en ram. Älskar dig bror!

Det är inte så långt till himlen.

Det hände sig en gång att två barn kom till samtidigt i en livmoder.
Veckorna gick och tvillingarna växte. De sade;
-Är det inte fantastiskt att vi har blivit skapade? Är det inte härligt att leva?
Tillsammans började de utforska världen. De letade sig fram till navelsträngen som gav dem liv och de sjöng av lycka.
-Så stor är vår mors kärlek att hon delar sitt eget liv med oss!
Efter hand som veckorna blev till månader märkte tvillingarna hur de förändrades.
-Vad betyder det, frågade den ene.
-Det betyder att vår tid i den här världen snart är slut, svarade den andre.
-Men jag vill inte lämna den här världen. Jag vill alltid vara här.
-Du har inget val…men kanske finns det ett liv efter födelsen?
-Hur skulle det se ut? Då måste vi ju lämna navelsträngen och utan den kan vi ju inte leva. Dessutom har vi sett tecken på att det varit andra här före oss och ingen av dem har kommit tillbaka.
-Har du någon gång sett vår mor? Kanske existerar hon bara i vår fantasi? Kanske har vi bara hittat på henne för att trösta oss?
Så gick dagarna, fyllda av ångest och oro. Till slut var tiden inne då de skulle födas. I det tvillingarna lämnade sitt moderliv och såg dagsljuset öppnades deras ögon och de rördes till tårar. För den syn som mötte dem var större och vackrare än de någonsin kunnat föreställa sig.

Orättvist och förjävligt är det.

Jag tror att jag sakta lär mig leva med att livet blir annorlunda nu.

Men det är väldigt från och till. När jag bli ledsen kan jag inte tänka. Men jag försöker att inte fundera så mycket. Utan mer låta det vara. Jag blir knäpp av att tänka så jag försöker att bara vara. Jag kan inte göra någonting. Bara ta en dag i taget. Jag orkar väldigt lite, men det är också från dag till dag. Det är väldigt konstigt att känna så här. Eftersom jag inte vetat hur det är att verkligen må dåligt. Och jag sover dåligt... så jag är trött hela tiden.

Orättvist är det, så fruktansvärt orättvist. Ibland känner jag att jag förstår hur han tappade bort sig och inte längre visste varför han levde. Han var trött och likgiltlig och hade för länge sedan gett upp. Ca. en vecka innan Robin dog, eller kanske tio dagar... så sa jag till mamma att -Robin mår inte bra och jag är orolig för honom.

Så när mamma ringde den där kvällen.. så kände jag ändå i hjärtat att det inte kom oväntat. Innerst inne så visste jag. Jag visste att han mådde så fruktansvärt dåligt. Och jag vet hur jobbigt det alltid varit.

Men jag vet att han är med oss. På julafton var han med, det vet jag. Vi var bara hemma, jag F & V. Tog en promenad och sen tog det tre dagar för V att öppna alla paket. Robin gav V en Blåvitt pyamas förra året. Och när hon kom fick hon en äta, kräkas, sova, bajsa t-shirt.

Jag har alltid stått bakom Robin och sett till att han mått bra... men någonstans så trodde jag att det blivit bättre. Han blev mer självständig och säker. Jag trodde att han slutade bry sig, att han bara släppte allt och lät det vara. Och jag vet att jag tänkte i somras att jag var glad för att han blivit tryggare. När han fyllde 20 år den 13 februari så lyste han. Han var full av energi och vi hade en jättebra dag. Jag var så glad att träffa honom då. Just för att han mådde så bra då.

Jag blir arg för att jag inte förstod. Hur kunde jag missa? Jag förstår att det är svårt för andra att se, alla som inte växt upp med honom. Och som tror att han mått bra. Som inte kan föreställa sig hur det varit. Men jag blir så arg att jag inte försått. Att jag inte frågat honom ordentligt. Jag vet ju hur hans liv varit. Och jag vet att han har låtsats. Innerst inne så vet jag att jag visste. Men det är ju lättare nu... när jag har facit.

Jag vet att det för dom allra flesta kom som en total chock. Robin som alltid var så glad. Men Robin var bara glad på utsidan. Han orkade inte att någon förstod. Så han var glad på utsidan.

Jag förstår nu varför han låtsades, för jag orkar inte träffa någon. För jag vill inte att någon ska undra hur jag mår. För jag orkar inte. Jag vill inte träffa någon som inte vet. För jag vill att alla ska veta men jag orkar inte berätta. Och jag vill inte träffa någon som vet som inte säger något. Det tycker jag är värst. Otrevligt att inte låtsas om något. Precis som om att det gått över. Så det lättaste är bara att låtsas som att det är så himla bra. För då är blir det lättare. Ingen fattar någonting iallafall. Så det spelar ingen roll. Vad ska jag svara? Människor frågar inte för att dom vill veta. Dom frågar för att dom vill höra -bra. Därför vill jag inte träffa någon. Därför orkar jag inte vara social eller låtsas som om att jag har trevligt. Därför stannar jag hellre bara inne och grinar.

Verkar som att människor är rädda för andra som mår dåligt. Eftersom dom bara låtsas om som att det är som vanligt. Eftersom jag vet att dom vet men att dom aldrig sagt något till mig. Det gör mig faktiskt jätteledsen. Som att det går över eller inte finns om vi bara inte säger någonting.

Det är svårt att tänka sig hur livet kommer bli nu när inte min lillebror lever längre. Sen kommer det nog vara efter och före Robin dog. Det är konstigt att det bara kommer över mig vissa dagar. Helt plötsligt utan förvarning så blir det för mycket.

Jag hoppas att alla som kännt Robin pratar om honom varje dag. Och tänker på alla härliga stunder med honom. Jag vill att han ska finnas med oss alla varje dag och leva vidare genom våra minnen. Våran underbara Robin!

Jag tycker det är jobbigt att man kan dö när man är så ung. Det är jobbigt att veta att livet kan vara över när som helst. Och jag vill verkligen inte att någon mer ska dö. Jag önskar mig att alla som jag älskar får leva hela detta året. Jag önskar att någon kunde lova mig det, så att jag inte behöver vara orolig hela tiden. Jag vill inte att någon dör.

Jag kan inte minnas att det var jag som satte mig upp i sängen och upprepade rakt ut vad mamma sa. Jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt. Men det är nästan som det var någon annan. Jag förstod inte då. Jag tänkte att det på något sätt gick att ordna. Hur visste dom? Var dom säkra? Verkligen säkra?

Tröttsamt och utmattande..... men det får vara så länge. Jag tar en dag i taget så får jag se sen.





Till C / fick du mitt senaste mail? jag mailade dig förra veckan men vet inte om jag skickar rätt?

Jag tycker det är orättvist.

till jorden kommer man för att höja sin vibration

Vi behöver följa hjärtat och må så bra som vi kan, vi behöver leva våra drömmar och samtidigt lära oss saker under tiden. Vi behöver göra saker som ger oss kraft. Det är vår uppgift.

Paus.

Jag tog en paus...
Kraschade men nu känner jag att jag är på väg tillbaka.

Jag tycker inte att Robin passar in bland dom som inte lever.
Och jag passar inte in bland dom som är sjukskrivna för depprission, men nu blev det så....
men jag känner att det är på väg att bli lättare.

Jag planerar en dag i taget, men planerar ingenting på dagarna. För så fort det blir för mycket så orkar jag inte. Så jag har dom senaste veckorna i princip bara varit för mig själv.
Stängt av telefonen och inte kollat mailen. Och det har varit skönt.

Jag tror att människor runt omkring tror att det var värst först och att det sedan blir bättre och bättre. Men jag tycker att det bara blivit jobbigare.

Jag tittade på nyhetsmorgon och dom pratade med någon som förlorat någon... och hon sa att om man blir ordentligt omskakad. Då försvinner allt löst på kanterna. Och så är det.

Allting som inte är jätteviktigt har fått gå bort nu. Nästan alla relationer har fått vila, för jag orkar inte prata med någon om någonting. Jag orkar inte svara på frågan hur jag mår och jag orkar inte träffa någon som låtsas om att det är som vanligt igen.

Vide är underbar. Hon säger att Robin är en ängel!