"Precis som ditt ansikte inte avslöjat något om den stora sorg du bär, dolde din bror sin smärta." -Jag förstår det nu.

Robin! Jag har hittat en låt till oss :)

"Över vida oceaner

Mot fjärran horisonter

Över hav och kontinenter

Genom skymningar och dagar

Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar

Vi har burit samma bördor

Vi har sett mot samma stjärnor

Vi har sjungit samma sånger

Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går

Genom månader och år

Du är med mig vart jag far

Du är med mig alla dar

Du är den jag kunde va

Som broar över djupen

Som skuggor under träden

Som stigarna i snåren

Som eldarna i natten

Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen

Vi har burit samma längtan

Vi har sett med samma ögon

Vi har trott på samma löften

Vi har stått på samma sida

Du är med mig vart jag går

Genom månader och år

Du är med mig alla dar

Du är med mig vart jag far

Du är den jag kunde va

Och ingenting kan skilja oss

Och ingenting kan splittra oss

Och ingenting kan slita oss isär

Och ingenting kan få oss

Att överge varann

Stormar kanske tystar oss

Skuggor kanske slukar oss

Sorger kanske tvingar oss på knä

Men ingenting i världen

Kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går

Genom månader och år

Jag är med dig alla dar

Jag är med dig vart du far

Du är den jag kunde va

Du är med mig där jag e

Du är med mig vart jag ser

Du är med mig vart jag far

Du är med mig alla dar

Du är den jag kunde va

Du är den jag kunde va

Du är den jag kunde va"

-Mikael Wiehe, Den jag kunde va

"liten bambi med yvigt hår
bär i hjärtat ett hemligt sår

liten bambi är tuff och hård
men där inne så är hon spröd
och hennes låga den vittrar död

hennes ögon dom kan gråta
hennes kinder dom kan bli våta
hennes kropp sover hårt på spikar
hennes läppar dom vill skrika
och hennes fötter dom vill bara springa
springa bort till platsen som skänker vingar

en liten bambi kan komma hem igen

bambi har höga krav
för att duga och räcka till låter hon vargarna få som dom vill
och vi väljer att blunda hårt att börja hjälpa är alltför svårt, att börja hjälpa är alltför svårt"

- Uno Svenningsson. Liten Bambi.

Äntligen, äntligen är Robin hemma...

.. ja, äntligen är han hemma. Det är så skönt för dom senaste månader har det varit en sådan stor oro. Och nu är han äntligen hemma.

Prästen på urnedsättningen började med att säga det.
-Äntligen, äntligen är Robin hemma.

Till Lars; Fastän du aldrig träffade Robin så blev det så himla bra! Du gjorde urnnedsättningen till en jättefin stund och du fångade verkligen Robin som person. Det blev verkligen till honom! Jag är jätteglad för all din hjälp och tid. Jag vet att du lagt ner ett otroligt jobb för att hjälpa Robin. Tack!

Ang. Självmord....

Jag tror att Robin valde att ta sitt liv för att självmord var något som han såg som en utväg. En utväg när det blev för mycket stress, press, förvirring och olycka. En utväg som någonstans hade börjat gro i huvudet. Eller han visste iallafall att utvägen fanns... den dagen han inte orkade mer. Detta är bara vad jag tror.... men jag funderar och funderar. Däremot tror jag inte att han visste att det var ett livslångt val.

Därför så är det också viktigt att vi pratar om självmord! Vi får inte se det som att det är en utväg. Vi får inte börja tänka på självmord som om att det är ett alternativ. Men vi måste prata om att det finns. Att människor faktiskt dör i självmord. Att vem som helst faktiskt kan välja att ta sitt eget liv.

Innan Robin dog så fanns inte självmord i mitt liv. Robin var absolut ingen "sån" som tar sitt eget liv. Jag visste inte att en underbar älskad lillebror hade självmord i sina tankar. Jag trodde att det var någon "sorts" människor. Men inte Robin.


Låter hemskt, men det kan faktiskt hända vem som helst... och det gör det också...

Vi måste alltså prata om självmord och psykisk ohälsa. Allting måste inte vara så himla bra hela tiden. Man får må dåligt och när man gör det så ska man söka hjälp! Det är inget konstigt. Alla har det förjävlig imellanåt. Vi måste veta att det finns.

Jag har nu börjat se det som en olycka. En olyckshändelse som skapades av stress, press, förvirring och olycka av olika anledningar.

Lilla Robin. Han är mer död nu efter Urnedsättningen. Mer borta. Men hemma.

Äntligen, äntligen är du hemma och vi får sörja dig i lugn och ro.

"utanför fönstret slår våren ut, marken blir grön igen."

Jag älskar dig, Robin!

Idag är det äntligen dags för Robins urnnedsättning. Först tänkte jag skriva att det äntligen är dags för Robin att komma till ro.... men det vet jag att han gjorde för länge sedan .

Han kom till himlen på en gång när han dog men jag tror att han tycker att det är skönt för oss att få det här gjort äntligen. Och det ska bli skönt, fruktansvärt och jobbigt men skönt. Det har varit så fruktansvärt att vänta på denna dagen och inte veta när den skulle komma.

När Robin dog sa Ann på begravningsbyrån till mig att det här kan ta långt tid. Hon visste om en pojke där det hade varit ett liknande fall..... och där hade det tagit ett år innan den pojken hade blivit begravd. Och det har varit så fruktansvärt förjävligt att vänta och inte veta. Men äntligen får han komma hem. Och jag lovade Robin att han skulle få komma hem. Så det är så skönt!

Igår var vi och tittade på Robin jättefina urna och pratade med prästen. Det är en jättefin präst som verkligen har gjort allt för att det här ska bli en bra dag. Så jag tror att det kommer bli fint idag. Urnan såg lätt ut, men det var tung.

Prästen sa igår att tänk om ett dygn när det här är över. Och snart är han begravd min älskade Robin. Lilla, lilla Robin som är min lillebror. Att han inte lever längre känns så konstigt. Men äntligen får han en plats dit vi kan gå. Men jag pratar med honom här hemifrån. Jag vet att han är med mig.

Anedningen till att det tagit sådan tid med urnedsättningen är att det har blivit en tvist om var han ska begravas. Så "ärendet" var först hos en medlare och gick sedan till länsrätten. Jag skrev ett långt brev till länsrätten och det som jag skrev där var att jag önskade att begravningen kunde hållas i Lerums kyrka och att urnnedsättningen skulle hållas i Avesta Kapell. Så blev det och jag är så glad för att Lars på länsstyrelsen lyssnade på Storasyster. För med medlaren i Lerum kände jag att dom har skitit fullständigt i vad jag har skrivit i mina brev. Jag är ju "bara" storasyster. Jag tror inte ens att dom i Lerum läste vad jag skrivit...

Så begravningen hölls alltså i Lerums kyrka fredagen den 13/3 kl.13 tror jag att det var. Prästen sa att det hade varit en fin begravning och att Robins kompisar ordnat en stor det med mycket fin sång och musik.

Och idag är det äntligen dags för Robins urna att bli begravd brevid morfar.