Det närmar sig. Jättekonstigt vad tiden går fort... men samtidigt långsamt.
Det är läskigt att det är ett helt år sedan nu. På måndagen när jag och Vide kom hem från matlagningen, Lykke låg i magen och jag mådde illa så jag åt åksjuketabletter som gjorde mig så himla trött så vi gick och la oss och vilade halv tre. Jag tittade på klockan brevid sängen. Då dog Robin. Ja, då dog han och det var ett helt år sedan. Ett år av förlamning. Imorgon går Jag, Lykke och Vide och köper blommor till honom. Vi kanske stannar hemma, jag vet inte.
Vem bryr sig om sanningen egentligen? En dag kommer den fram. Fan vad trött jag blir på all jävla skit. Världens unga dör av trafik och självmord. Vilket slöseri.

Jag vill inte tänka på då jag fick veta. Fruktanvärt, för det mesta har jag ljudet av på mobilen. Det är för att jag vill inte höra när det ringer, jag vill inte bli väckt av att telefonen ringer och någon har dött jag orkar inte. Därför har jag ljudet av så att jag hinner bli av stål innan jag ringer upp. Nu när jag vet, vet att unga människor dör hur dom helst....... Det handlar bara om när och vem som dör nästa gång. Visst låter det hemskt?! ja... men det är ju så. Det var lättare förut när jag inte visste om det. Sen Robin dog så känner jag en sorts skräck, men varje varje dag så är jag så glad för att min familj finns.

Jag får veta saker hela tiden innan dom händer.

Någon natt efter att Robin dog satt jag med datorn i knät panikslagen i sängen och startade denna bloggen. Jag vet att det kröp och skrek i hela mig, men det kunde inte komma ut.
Jag skrev då att Robin valde att ta sitt liv, att han inte ville leva mer. Nu har jag förstått att det inte var så.

Jag har massa saker att berätta här, men det kommer. brutalt.

På tisdag den 29/9 har det gått ett år. Ett fruktansvärt år utan Robin. Tänd ett ljus och ställ i fönstret för Robin kl 18.00 Har du möjlighet, gå gärna till Robins grav och tänd ett ljus. Avesta kyrkogård Kärleken 3

Det här en är blogg som gör skillnad. http://blogg.aftonbladet.se/michaelsstories

Älskade, Älskade Robin! På lördag är det dop för Lykke och du har fortfarande inte kommit hem...

Jag trodde förut att du inte ville leva mer, att det var därför du dog. Nu vet jag att det inte var så. Du ville leva. Det är förjävligt att all denna skiten kostade dig.
När går det över då? När du kommer hem, då går det över.

Jag försöker att inte vara arg på helvetet, det äter upp mig. Jag får taggbollar i hela mig, det kryper.

Men du Robin! Jag håller forfarande vad jag lovat. Jag sviker dig inte.
Jag vet att du vet det också.

Vi saknar dig Robin, kom och kika på oss på lördag. Vi får det mysigt, men vi tänker på dig allihop hela tiden. Vi saknar dig. Nej, saknar dig räcker inte. Vi går sönder, det skriker i mig. Vi går inte med på att du inte finns här.

Jag har så mycket frågor, men mer och mer faller på plats samtidigt som det inte betyder någonting längre. När du insåg att det var som det var, då gav du upp. Det var för hårt för dig... jävla skit. Du har varit bra på att hålla en mask. Jag såg inte, men jag kunde inte för det jag vet nu visste jag inte då.

Som sagt, idag försöker jag att inte vara arg.

Har du sett änglavingarna i Vides rum? Det är svårt att förklara för Vide var du är... eftersom vi åker till dig på kyrkogården men du är ju inte där... du är ju i himlen. Vide tror inte att du kan flyga ;) Fast hon vet att du är en ängel!

Älskar dig.