Ja... jag är inte här så mycket längre som ni kanske märkt.... jag har valt att börja blogga anonymt istället. Där jag kan skriva vad jag känner utan att tänka på vem som läser.
Förut behövde jag skriva till Robin här på bloggen, men nu vet jag att han är med mig i mitt dagliga liv, så jag kan prata med honom. Det är jättejobbigt att han inte finns och det blir inte bättre. Men han finns ändå med mig mer i livet nu än för en månad sedan. Då var det bara svart och jag kunde inte tänka. Som att jag hade fått en stor minnesförlust... Min prattant är bra och hjälper mig att reda ut saker i huvet... så att jag kan släppa det sen.
Jag känner att det kryper i kroppen på mig, ångest kanske? Jag vill att det ska sluta nu. Att han ska leva igen.
Livet är livet men helt plötsligt på ett nytt sätt. Allting förändrades när Robin dog. Hela mitt liv har bytts ut... jag känner inte längre. Julen har varit, det blev ett nytt år och han fyllde år, men han har fortfarande inte kommit tillbaka.
Snart, snart får Robin komma i jorden. Det ska bli skönt och jag är så glad för att det blir innan bebisen kommer.
Dumma unge som inte kommer tillbaka!! I himlen är dom nog glada, som får ha Robin. Jag blir arg på livet för att det inte är som jag trodde. Som jag trodde att det var varje dag fram tills Robin dog.
Hela situationen är helt obegliplig, jag kommer aldrig förstå. Aldrig aldrig.
"Håll ut, håll ut. Förr eller senare spricker en bubbla håll ut några dagar till. - Lars Winnerbäck"
2 kommentarer:
Hej storasyster! Jag har läst några inlägg som du skrivit och jag kan förstå dina känslor. Jag hoppas att mitt inlägg ska skapa lite reda i dina tankar och ska hjälpa dej att förstå att detta kommer att gå över. Det får gå över, du glömmer inte din bror även om du går vidare i ditt liv. Du måste inte tänka för att komma ihåg. Jag arbetar inom psykiatrin och möter människor på bägge sidor, dom som vill avsluta sitt liv och deras anhöriga. Det som de flesta har gemensamt är anhöriga som de älskar och har goda relationer till men de är i dom själva som tankarna finns. Det är tragiskt när vvåra anhöriga väljer att lämna oss men vi kan inget göra och det är sällan de kräver/vill det. Det växer ett nytt liv i dig, gläds åt det! hör gärna av dej fler gånger om du vill.
Att läsa din blogg är som att läsa om mig.
Min lillebror tog sitt liv den 18/8 2008. Han ställde sig framför ett tåg. Han skulle fyllt 24 år några veckor senare. Om du vill får du gärna kontakta mig på ebbabrun@hotmail.com
/Kram Hannah
Skicka en kommentar