Jag funderade förut över när det skulle gå över. Hur länge det skulle kännas.
Jag läste en bok (som jag skriver om en annan dag)...en man förlorade sin fru.
Jag undrade hur lång tid det tog för honom tills det gick över. Tills det slutade vara för jävligt.
Men nu har jag insett att det går inte över förrns den man älskar kommer tillbaka. Jag har egentligen inte undrat när det går över, utan när han kommer tillbaka till mig. Aldrig.
Robin kommer aldrig tillbaka så det går aldrig över. Det blir inte bättre.

Inatt drömde jag att jag och Robin kramades, han skulle gå och jag sa till honom att inte ta sitt liv denna gången. Och att jag älskade honom. Han sa att bara halva han var borta. Bara kroppen är död. Inte han.

*bilden har jag fått av Robins vän E*

Har du kvar din röda cykel? Som jag lånade en enda gång.

Har du kvar din cykel nyckel? Har du kvar din gamla sång?
Har du kvar din röda cykel? Och din gamla röda cykelpump?

Är det sant att tiden går men åt ett annat håll?

Är det sant att tiden går men spelar det nån roll?

Har du kvar din röda cykel?
Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?

Ja, den senaste månaden har död och liv varit nära, nära. Robin finns med i varje tanke och mycket starkare nu. Jag blir ofokuserad och okoncentrerad. Rastlös och stressig.

Det är så mycket tankar... ett stort moln. Därför har jag inte skrivit på ett tag... jag vet inte var jag ska börja... det är så mycket.

Jag ser kärleken mellan V&L men kan inte bara glädjas som jag vill.... för jag saknar Robin så mycket. Jag ser liksom käreken mellan mig och Robin i mina tjejer. Goa underbara tjejer.

Jag vet också nu att barn är barn. Kan man sluta älska någon? Eller har man isåfall inte älskat från början?



Har du kvar den gamla lögnen, att tiden läker alla sår?